Hockey-CV…
Känner mig lätt utmanad av signaturen Snauen, som lägger ut texten i kommentatorsspåret till senaste inlägget från Garden.
Han anser, bland annat, att jag inte ”kan” tillräckligt mycket hockey och det är han förstås i sin fulla rätt att anse. Ger texterna det intrycket så gör de – jag kan bara beklaga.
Vad jag däremot inte kan svälja är insinuationerna om att den förmenta bristen på kunskap skulle bottna i avsaknad av relation till sporten.
Eftersom jag tidigare var musikskribent på den här tidningen tycks den gode Snauen – i enlighet med den vanliga teorin att människor är så endimensionella att de bara kan ha en passion – tro att jag inte var intresserad av ishockey förrän jag flyttade hit och upptäckte att jag skulle framstå som ”häftig” om jag började skriva lite NHL.
Det är så fel att jag inte kan låta bli att, helt skamlöst och helt självupptaget, kontra med en CV som möjligen inte säger något om kunskaper men i alla fall bevisar att yours truly varit runt kvarteret några gånger.
•Uppväxt i en familj där hockey vid sidan av Zeb Macahan, Bachs cellokonserter, konsten att timra hus och Jimi Hendrix utgjorde kulturell ledstjärna. Natten när Tre kronor mötte Kanada i Canada Cup 1976 hör till de starkaste minnen av samhörighet jag har. För att inte tala om kvällen när Roland Eriksson avgjorde den tredje, avgörande finalen mot Brynäs i sudden nere på Scandinavium 1975. Big Brother Ola var därtill hyggligt framstående back i Borlänge HC – och sedermera assisterande materialare i samma klubb. Därför fanns alltid gott om skridskor, puckar och klubbor i en liten skrubb han ockuperade i källaren på Slingergatan 41. Jag gillade särskilt en flashig Sher-wood-klubba som lanserades 1978.. Den fick jag egentligen inte röra, men det gjorde jag givetvis ändå, törs jag erkänna nu. Tror jag…
•Spelade själv i Kvarnsvedens GoIF under några år på 70-talet. Med begränsad framgång, det medges. Lagen gick under beteckningarna pojkar C2 och pojkar B2 – och siffran 2 markerade förstås att det handlade om lag där de verkligt talanglösa fick hålla till. Lärde mig dock hur det känns när fötter förfryser. Och hur man crosscheckar andra elvaåringar på struphuvudet (det är en story jag nog får återkomma till vid ett annat tillfälle…)
•Var under tio år säsongskortsinnehavare i Leksands Isstadion. Satt framför före detta kommunalrådet Bertil Daniels, som så fort Jonas Bergqvist gjorde något bra sa ”om vi ändå hade arton såna som Jonas”.
•Våren 87 brände jag en blygsam V65-vinst på en bussresa till Wien och såg Tre kronor vinna sitt första VM-guld sedan konstfruset uppfanns. Någonstans i SVT:s arkiv finns bilder på en ung, smal Bjurre som, komplett med rysligt ocool ansiktsmålning, halkar omkring på isen i Wiener Stadthalle och klappar storheter som Mikael Andersson i ryggen. Men säg inget…
•Jobbade under sena 80- och tidiga 90-talet på Dalarnas Tidningars sportredaktion. I arbetsuppgifterna ingick ofta att referera leksandsmatcher. Datorer fanns inte, vilket innebar att man framförallt efter torsdagsmatcherna, när deadline var kortare än Tomas Forslunds stubin, fick extemporera in texterna. Det vill säga: Ringa upp redaktionen och läsa in texthelvetet, rakt upp och ner. En omöjligt svår konst, men med Gothen och Bjarne Solum som lärare kan man lära sig behärska det mesta här i livet.
•Störst merit av dem alla: Ricard Persson och Niklas Eriksson, två briljanta LIF-legender, hör till mina närmaste vänner. Och de har under åren ägnat stor möda åt att försöka förklara ett och annat för Pojkar C2-klanten…
Så….well, Snauen, there you go. Någon helt ny upplevelse är detta inte. Och jag ansåg inte att JAG blev häftig när jag kom hit och fick börja skriva om NHL. Däremot VAR det häftigt. Oerhört´ häftigt. Det var, typiskt nog, lockout då, men jag kom ändå iväg på en presskonferens ligan höll på ett hotell på Manhattan och darrade av upphetsning bara över att befinna mig på en plats där NHL-loggan användes ”på riktigt”.
Nu är det, sedan två och en halv säsong, live-rapportering från matcher praktiskt taget varje vecka. Men det är fortfarande likadant. Det blir aldrig vardag. Det är magi varje kväll.
Bonusinfo: Jag har ”varit” Börje Salming också. Kan man läsa mer om här. Scrolla ner en bra bit på sidan får ni se på fan…
(P.S. Verkar bara funka sådär med den här länken. Ibland kommer man till brorsans förstasida, ibland dit man ska. Det gäller ett inlägg om Börje Salming och Inge Hammarström från mars 2007. Värt att leta på – och provar man fler än en gång blir det rätt, tror jag)
