Hockeytown revisited, The end

1-5 till slut.
Och därmed femte raka förlusten för Red Wings….
Det räcker inte bara med att inte Johan Franzén varit med om det under sin tid i Detroit.
Tomas Holmström har det inte heller – och han flyttade ju hit  samtidigt som Ford öppnade sin första fabrik.
Typ.
– Nej, det har inte hänt. Aldrig, säger han med en stämma så låg att  den där norrländskan känns om möjligt ännu kärvare.
Att påstå att Red Wings-spelarna är chockade kanske är att ta i, men de är i alla fall väldigt brydda.
Dels har de flesta av dem aldrig varit i den här situationen tidigare, dels vet de inte vad svackan beror på.
Och stämningen i omklädningsrummet blir därefter.
Jag har varit inne hos Red Wings efter förluster tidigare och inte för att de brukar vara glada, men så här tyst och spänt och syrefattigt känns det inte ens efter slutspelsförluster.
Till och med Lilja markerar att han inte är öppen för något mer än en grymtande morsning.
Då vet man att det är allvar.
* * *
Ser Octopus Al igen.
– Fuckin’ swede, muttrar han.
Men så spricker han upp i ett litet, litet leende.
Det var väl det jag visste. Framåt kvällen blir ismaskinisten gladare.
* * *
Fredrik Modin verkar själv inte ha förstått hur snygg styrningen till 4-0-målet var.
– Det är ju backen som skjuter bra…jag försöker vinkla till klubban och hoppa till. Ibland funkar det, säger den bastante medelpadingen med ett skratt när han, sist av alla, lämnar den rätt rymliga gästkabyssen i The Joe.
Det är första gången jag träffar Modin och han visar sig vara väldigt sympatisk. Det förvånar mig inte. Han kommer ju från Sundsvall och alla sundsvallsbor jag känner är enastående personer.
* * *
Undrar hur ofta en sån som Tomas Sandström tänker på att någon varje dag förmodligen läser hans namn bland de andra mästarna på väggen i Joe Louis Arena.
 Inte särskilt ofta får man väl tippa, men så är det i alla fall.
* * *
– Oacceptabelt, ryter coach Babcock när han efteråt står på ett väldigt löjligt litet podium i ett helt tomt omklädningsrum och talar med pressen.
Tänk om han visste att våran johan f anser ansvaret är hans och hans allena…
* * *
I skrivande stund verkar det apropå ingenting bättre än att mina grannar här i Marriott-skrapan har…ja, sex.
Det dunkar taktfast i väggen samtidigt som en kvinna av obestämbar ålder skriker otidigheter i falsett.
Man kan göra en gammal pojkar C2-kämpe generad för mindre…
* * *
Det är ändå lite vackert att Pavel Datsyuk på sin plats i kabyssen har några små bilder av jesusbarnet.
Däremot vet jag inte vad man ska säga om att det ligger en serietidning hos Kris Draper.
* * *
Kan Columbus gå till slutspel?
– Ja, om vi spelar som idag så. Vi fick ju stryk med 7-2 av Chicago i onsdags och då kändes det kanske inte så. Men idag tycker jag vi är riktigt bra, säger ”Modde”.
 Man kan väl bara instämma.
* * *
Bristande motivation?
Nä, det handlar det enligt Detroit-svenskarna inte alls om.
De är så motiverade så.
Men kanske har Chris Chelios ändå en poäng i att lagen de just nu möter går in i varje match som om det vore en slutspelsbatalj – eftersom det i princip är det; de måste
Så behöver Red Wings, alltjämt med tolv poäng upp på närmaste konkurrent,  inte agera och det är måhända skillnaden.
* * *
För övrigt kan de röda vingarna trösta sig med att de idag, lördag, flyger till Dallas.
Där bor de alltid på Crescent Court – ett sjujävla nice hotell.
De där tomma blickarna från ikväll borde få lite mer liv bara inför tanken de mjuka sängarna…
* * *
Nu är yours truly så trött att ögonen går i kors.
Men det blir bagarväckning i morgon också.
Måste ju hinna till Rangers matinématch mot Buffalo.
Vanvett.
Men vad gör man inte för en så bedårande bloggpublik…
Vi hörs om några timmar.