Rond två i Bon Jovi-land, del 4 – The end

Poor Marty.
Ännu en gång förlorar Devils på hans misstag.
Framförallt första målet, det Jagr vrider in ur ingen vinkel alls, det är verkligen soft.
Sen blir han hånad i sura ”Maaaaaarty”-ramsor av Rangers-fansen – på sin egen hemmaplan.
Och jag kan låta bli att tycka synd om karln.
En så mäktig legendar ska inte behöva uppleva sån förnedring.
Tillfälligheter?
Tja, är det verkligen det när det händer två matcher i rad?
Kanske är det, som så många – inklusive en Behemot som jag också börjar tycka lite synd om – sagt, att Devils matchar honom så hårt under grundserien att han tar slut när det blir allvar.
Brodeur är ju ingen springchicken längre.
* * *
Krig på planen – och på läktarna. Under de sista minuterna är det slagsmål överallt. Ett Devils-fan slänger en full ölmugg över en sektion full av blåskjortor, två tjejer (!) i olika jerseys pucklar på varandra i en trappa, ett helt gäng tjockisar bildar hög  nere vid sargen.
Och ni säger att det inte är några känslor i amerikansk idrott?
* * *
Sather är med i den fullknökade hissen ner till omklädningsrummen och någon frågar hur många kaffekoppar det gick åt under slutperioden.
– En halv, säger general managern helt lugnt.
Själv har jag hela bönor i blodådrorna just nu…
* * *
Det sägs att ligan ska ”titta på” Bäckmans crosschecking på Parise.
Räkna således med några matchers avstängning för Rangers bäste back.
* * *’
Devils har aldrig tidigare blivit utsatt för en ”sweep” i ett slutspel.
Dags nu?
– Nja, vi måste inse att ingenting är klart och fortsätta spela på precis samma sätt på Garden, varnar Fast Freddy Shoestring.
Som dock ser väldigt mycket fram emot att få spela på hemmaplan på söndag.
– Ja, jag tycker ju det är fantastisk stämning i Garden till vardags. Nu lär det bli något i hästväg, säger han.
Garanterat.
* * *
Det är bråk på tåget hem också.
Fraktioner från de båda lagen sitter i varsin del av min vagn och skriker fruktansvärda oförskämdheter åt varandra medan vi stävar in mot Manhattan.
Aldrig tidigare har jag hört så många ”fuck” på en gång.
* * *
Står så till att jag hamnar alldeles intill Henke när han anfalls av mediauppbådet i omklädningsrummet och får känna i alla fall lite av hur det är att vara superstar i New York Rangers.
Lätt klaustrofobiskt, kan jag meddela.
Men Lundqvist är lugn som en fjällbjörk hemma i Åre.
Det är överhuvudtaget imponerande att se hur enormt han vuxit under åren han varit här.
Den blyge , artige pojke  som satt och småstammande på halvdan engelska för två år sedan har blivit en säker, social man som för hela resonemang med näsvisa reportrar från världens mest krävande sportredaktioner.
– Jag har inte bara spelat slutspelshockey i tre år. Jag spelade playoff i flera år även i Sverige. Så grön är jag inte, säger han till exempel nu  någon undrar hur han kan vara så säker efter så kort tid i ligan.
* * *
Jag sa ju att Sutter är en liten Per Bäckman.
Det där vevandet med klubban på slutet är ju vintage Surahammar-Pelle.
Men man kan förstå honom. Det var vissa brister i bedömningen på slutet, om man säger så.
* * *
Fast Freddys avslappningsverktyg den här playoff-helgen:
Tv-serien ”Prison break”.
– Jag har just börjat kolla första säsongen. Det är  väldigt bra att ägna sig åt såna här gånger, berättar han.
* * *
Kommer hem så att jag precis hinner se dramat i St. Paul.
Minnesota går upp i 2-1-ledning, Colorado kvitterar precis i slutet – och så avgör Wild direkt i förlängningen.
MN Johan får en stor fredagskväll, kan man tänka….
* * *
Hur jobbigt är det att spela en match i Stanley Cup-slutspelet?
Man kan titta på Henrik Lundqvist för att få en liten aning.
Han är så trött att han förmodligen skulle kunna somna i duschen.
– Fysiskt är det okej, men mentalt blir man helt utmattad av såna här matcher. Jag vill bara sätta mig ner och göra…ingenting, suckar han.
* * *
Nu ska jag skriva några snabbreferat från natten, sova ett par timmar och sen störta mot JFK.
Vi hörs om några timmar, från…ja, det kan ni säkert räkna ut.