Playoff i Motown, del 3

Rätt säregen start på den akten, får man säga.
Lidas bomb från blå efter 45 sekunder var det ju inget konstigt med – mer än att den var så rungande hård då.
Men sen…
Först den där bisarra studsen i sargen bakom buren. Och 11 sekunder senare kvittering på en Hasek som fortfarande stod och funderade över vad det var som hände på 1-2-målet. Därefter tog Babcock timeout – och i bytet efter vallade Draper in pucken via Nashville-backen Zanons skridsko.
Då hade det gått exakt fem minuter.
Sämre kan perioder starta.
Eller så är det det de inte kan…
* * *
Jag skulle åtminstone ge en nagel för en kokt med bröd nu…
* * *
Ja, det var ju bara flax det där Draper-målet, men ändå. Lite nöjd känner sig nog Babcock ändå med att ha tagit timeout sekunderna innan.
* * *
Plötsligt zoomar de in Kid Rock i jumbotronen och publiken blir alldeles till sig.
Äh.
Var är Iggy, undrar jag.
* * *
Det är själva fan vad Nashville åker offside hela tiden.
Har de inte lärt sig den regeln?
Det såg min tränare i Kvarnsvedens GoIF 1978, Ola Bjurman – också känd som min storebror – till att jag och mina lagkamrater lärde oss illa kvickt.
Åkte vi ändå där och sölade blev det inte nådigt.
Men de kanske gör det på trots mot coachen…
* * *
Pavel Datsyuk är ju inte hockeyspelare. Han är artist.
Men det måste bli mål på chanserna han gräver fram. Det här börjar ju se ut som rena Rangers-sumpningarna.
* * *
Nashvilles coach heter alltså Barry Trotz.
Så det var en tvättäkta hegerforsare ni såg där ovan…
* * *
OskarL har för övrigt alldeles rätt.
Jag blir väldigt glad när Datsyuk spelar ett helt powerplay – som för övrigt slutar med att fansen i The Joe ger hemmalaget en standing ovation – utan hjälm.
Vet inte varför jag gillar det så mycket, men det gör jag.
* * *
Ser att Tootoo-resonemanget mynnat ut i debatt om coola namn i kommentatorsspåret.
Då finns det ju en annan på isen som måste dras fram:
Dallas Drake.
Det förnamnet skulle jag också kunna tänka mig.
Dallas Bjurman…
* * *
I en reklampaus är det en dåre som dansar med kopia av Stanley Cup-bucklan på skallen i en av trapporna.
Då drar den kreativa dj:n igång James Brown ”I feel good”.
Trevligt.
Bortsett från det faktum att Soulbrother number 1 inte hade ett dyft med den här stan att göra.
Fan, blås på lite Smokey Robinson istället.
* * *
Franzén har i alla fall några chanser, men ni har förstås rätt. Det är nu han scorar.
Okej, då ror vi det här i hamn då, Detroit.
Slutrapporten kan bli sen – jag har väldigt mycket att göra efteråt. Men håll ut.