Playoff i Motown, del 4 – The end

Jahaja, gamle Holmström.
Han går in och avgör.
Ja, någon svensk är det tydligen ständigt som ska sabba festen för Nashville.
Rättvist, säger jag.
Att Wings vinner alltså.
Nashville stod upp bra i den här fajten, men det var tydligt att de inte skulle kunna stå emot den stora röda maskinen i längden.
Dock:
Detroit måste börja göra mål på chanserna. Annars kan det bli trubbel.
* * *
Persson undrar i kommentatorsspåret om det är jag som springer omkring och viftar med en tant-BH (!) på isen efter Detroits mål – och konstaterar sen att det skulle leda till rätt braskande rubriker.
Jo, det kan man nog säga.
Men det är alltså legendariske Octopus Al som måste in och rensa isen från de bläckfiskar publiken i Motown alltid kastar ut på isen efter playoff-mål.
Jag fattar inte riktigt det där. Var köper man en hel bläckfisk – och hur får man med sig den in i en hockeyarena? Hur förvarar man den under matchen? Luktar det inte? Och vad gör man om det inte blir några mål?
* * *
Darren McCarty har inte bara utslagna tänder och, just den här kvällen, blod i pannan.
Han är, visar det sig i omklädningsrummet, tatuerad som en hel kåkfarare också.
Jag skulle vilja se den som ställer sig framför honom och säger att Detroit inte är tuffa nog…
* * *
Att det luktar kan jag förresten bekräfta själv.
På vägen ner till omklädningsrummen – som man i The Joe når via en evighetslång trappa – passerar jag utrymmet där Octopus Al slänger de slabbiga djuren och stanken är rätt brutal.
* * *
Kan ni fatta att lagen om alltings jävlighet fortsätter dominera min lördag on the road.
När jag kommer till hotellet, efter lätt nervös promenad genom inte helt familjevänliga downtown Detroit, funkar nyckeln inte i dörrlåset.
Jag får gå till receptionen och byta två gånger, men det hjälper inte. Till slut får de skicka upp en låssmed som ser till en då rött så rödglödgat rasande Biff får komma in och spruta ur sig artiklarna som ska in i papperstidningen innan deadline (ja, ni måste köpa tidningen i morrn–  mycket hockey där.
Varför blir vissa dagar bara så? Berätta, ni som vet så mycket…
* * *
Matchhjälten från Piteå bara fnyser åt det där snacket om att Red Wings skulle vara för veka för slutspelshockey.
– Så där pratas  det alltid, säger han och hänger in sitt synes komplicerade knäskydd i skåpet.
– Förra året slog vi ut Calgary och San Jose och var såhärnära mot Anaheim. Det ska ju vara rätt tuffa lag och det var inte precis som att de körde över oss.
Nej, men mig behöver ingen övertyga. Jag har hela tiden betraktat föreställningarna om Detroits vekhet som fåniga myter, sprungna ur fördomar mot européer.
* * *
Lilja säger att jag inte får skriva, men The Mule verkar inte ha något emot det så låt mig åtminstone konstatera att det orsakat viss förvirring att vi i den här bloggen råkar ha en kommentator som kallar sig ”johan f”.
Och att Lilja, förstås, haft roligt på en annan johan f:s bekostnad för det…
* * *
Fast nu kanske det vänt ändå. De har, helt otippat, Versus på hotell-tv:n, vilket innebär att jag kan se både Montreal-Boston och Anaheim-Dallas. De högre makterna kanske tycker att jag fått nog nu.
* * *
The Mule följer SM-finalen noggrant, men vet inte vilka han ska hålla på.
Han spelade ju i LHC i många år och tränar numer med HV, som han tillhörde innan NHL-karriären, om somrarna.
– Så jag vågar inget säga. Men tjejen håller på HV, skrattar han.
* * *
När Tootoo fajtas hemma i Nashville måste de ju spela John Fogertys ”Toot toot” i hallen.
Don’t mess with my toot toot…det är ju klockrent.
* * *
Åh, jag skulle ju ha så bra kamera i mobilen. Det sa både  Eken och Alle, teknikjönsar bägge två. Fem pixlar, herregud, det är ju alldeles fantastiskt, du kommer  att ta så magnifika bilder,
Snacka skit.
När jag tar bilder inne i Red Wings omklädningsrum blir det bara apa av alltihop.
Mörkt…hur fan kan det bli mörkt? Det är ju blixt och grejer?
Äh.
Men jag slänger upp mina misslyckanden här i alla fall, så ni får se att jag försökte:

Kapten Lidströms lilla plats omklädningsrummet.

Det här är Tomas Holmströms skridskor, faktiskt.

Och det här är Zätas.

Klubbmärket på heltäckningsmatten. Och några kablar…

Tittar man noga ser man att det är där borta Franzén och Holmström har sina platser. Och intill står Osgoods benskydd.
Men Höken, nästa gång måste du följa med…
* * *
Lilja har mindre kul än Franzén med ”sina”  svenska lag – Malmö och Mora.
– Malmö, säger han med uttryckslös min och bara ruskar på huvudet.
Fast det verkar inte som att Percy skulle haft mycket hoppas på i fallet Lilja även om det blivit Elitserien.
– Nej, jag ska försöka vara kvar här. Det är målet, säger han.
* * *
Verkar som att Montreal har bra uppvisning mot Boston ikväll igen.
2-0 efter två perioder och såvitt jag kan se är det kassaskåpssäker ledning.
* * *
Vad sa my toot toot till Lilja när de stod där och knuffades i första perioden?
– Han ville slåss, men det ville jag undvika. Jag trodde Chelios var skadad och om jag dragit på mig en lång utvisning hade vi bara haft
Titta, han har disciplin, den gamle skämtaren.
* * *
En annan fråga är vad Babcock sa under sin lägliga time-out.
– Han förklarade för oss att vi inte behövde ha panik, ler Homer.
* * *
Då rundar vi av md lite hotell-tv-hockey då.
Om Northwest Airlines sen kan undvika att vara ett halvt dygn försenade är det sedan back to the Battle of Hudson i morgon.
Förta fajten på Garden..det kan bli alldeles magiskt det.
Hörs, förhoppningsvis, därifrån.