Den stora söndagen på Manhattan, del 2

Det är såna här dagar man väntar på.
Det är såna här dagar man drömmer om.
Det är såna här dagar man inte riktigt kan förställa sig att man ska få vara med om när man befinner sig mitt i  vardagens outhärdliga gråhet.
Slutspelsdrabbning på Garden, mellan New York Rangers och New Jersey…wow.
Så mycket större blir det inte.
Jag är religiöst övertygad (…) om att det inte finns någon gud, men ber ändå att få tacka honom för att jag får vara här ikväll, söndagen 13 april, nådens år 2008.
* * *
Med Flyers-Caps-matchen var det inte mer bevänt än att jag somnade hemma i den legendariska, och numer synnerligen trådslitna, korresoffan.
Det kan också ha att göra med att jag sovit extremt lite och stressat extremt mycket de senaste dagarna, men det tror jag inte – en bra match hade jag inte kunna tryna mig igenom.
Men jag tycker ändå jag hann uppfatta att Capitals vägde för lätt, att Flyers uppträdde smartare, mer rutinerat och mer resolut.
Och nu kan det bli svettigt för de unga älsklingarna från huvudstaden.
Wachovia Center är inte att leka med när fansen från South Philly fått vittring på framgångar…
Förmodligen är det så att Caps knappast kunde fått en värre motståndare i första rundan än just Flyers. Både Boston och, framförallt,  Ottawa hade varit att föredra.
* * *
Rangers har alltså 2-0-övertag i serien mot den hatade  och kvarteren runt The world’s most famous arena vibrerar av upphetsning.
Men Rangers-spelarna själva håller på att vrida sig ur byxorna för att få alla att förstå att det här inte alls är över.
– Jag är orolig för den här matchen, säger till exempel Jagr till New York Post.
– Vi kan inte gå in och försöka bjuda på show bara för att det är mycket fans på läktarna. Vi måste vara ännu mer discliplienarde och smarta än i Newark.
– Det är klart de kan vinna här. Kanske är det rent av bättre för dem att spela i Garden, kanske kan de spela utan press när de känner att folk inte längre tror på dem.
När någon i lokalpressen försöker jämföra med ”the sweep” mot Atlanta förra året blir Rangers-kaptenen nästan arg.
– Det här är inte alls samma sak. Atlanta hade ingen slutspelsrutin alls. Och de hade inte Martin Brodeur i målet heller.
Jag delar ”Jags” synpunkter.
Det här är verkligen inte över och om Rangers inte anstränger sig till de yttersta får de stryk
Och då har Devils plötsligt fått det som här kallas momentum.
Stor kväll, som sagt. Stor.
* * *
Noterar att Springsteen lirar i Dallas ikväll, i självaste American Airlines Arena.
Hoppas svenskarna i Stars är där och blir inspirerade
Ja, Notan lär man väl inte kunna hoppas på . När vi var där förra månaden lät han meddela att han såg Springsteen som en rätt trist typ som spelar alldeles för länge. Men Joel, Grossman, Honken och Loui, Loui är ju mer oförstörda och skulle få livsfarliga injektioner energi av en live-dos ”Jungleland”.
* * *
Varpu kommer med med breaking news i det slutspelsskrudade pressrummet:
Den bildsksöna tjeckiska reportern som brukar få Jagr på så bra humör – ”och som alltid får er att dregla”, som Varpu hela lögnaktigt säger till mig och Eken – heter Elias i efternamn.
Och ja:
Hon är gift med Jersey-stjärnan Patrik.
Jovisst. Det är Fru Patrik Elias som springer här och kvittrar för Jagr.
Kanske finns förklaringen till Jersyes ynkliga insatser mot Rangers  begravd i den nyheten, FivePoints...
* * *
I en intervju med Larry Brooks tar Henke Lundqvist konkurrenten Brodeur i försvar – med en glad liten passning mot…ja, oss.
– Alla begår misstag, men när en målvakt gör det ser alla och en röd lampa tänds. Om det var lika för skribenter kanske det skulle blinka en röd lampa på era redaktioner hela tiden.
Som Larry Brooks skriver:
It was a little joke.
We think…
* * *
Ser ni, FivePoints tar tillbaka sin gamla, klassiska nick
Ja, när han använde den gick det ju så bra i Rangers-matcherna…
Ärligt talat, gamle gosse, förstår jag inte uppgivenheten.
Som sagt:
Seger idag, då har den här serien plötsligt fått en helt karaktär.
Det som talar emot är att detta de facto inte är gamla Devils. Det är inte Scott Stevens, Ken Daneykos, Scott Niedermayers och, för den delen, Scott Gomez Devils. Det är ett lag som gjort det väldigt bra, men ingen klassiker.
* * *
Beskrivningen av de kulinariska sensationerna som väntar i press-restaurangen – kvällen till ära nerflyttad en våning i Gardens mörkaste katakomber –  väcker ingen större aptit.
Till och med den helt okräsne Eken, känd för att äta allt som går att tugga sönder, är kritisk.
– Some sort of chicken, svarar han när en kollega frågar vad som serveras.
Some sort of chicken…det finns ingen roligare beskrivning av mat, tycker jag.
* * *
Nu så.
Preludierna har börjat – och Garden brinner.
Sekonderna kan lämna ringen, matchen ska börja.
Håll i hatten.