Kampen om Colorado

Nu ligger jag på höghöjdsträning.
För visst:
Det var till Denver jag flög efter den rent  sadistiska bagarväckningen i morse.
Och det är ju en stad som kallas Mile High City av en anledning.
Ja, det är inte precis Ecuador jag kommit till, men med amerikanska mått befinner vi oss på höga höjder och den förhållandevis låga syrehalten i luften känns.
– Det har vi fördel av, säger Foppa när jag träffar honom i Pepsi Center efter the morning skate.
– Lagen som kommer hit brukar få det jobbigt, samtidigt som vi är i form när vi åker till dem. Vi har ju liksom legat på höghöjdsläger.
– Å andra sidan, när vi varit på roadtrip och kommer tillbaka hit…då känner vi också att det är jobbigt.
Han varnar för att det är kämpigast efter tre dygn.
– Då kan man bli andfådd av att gå uppför trappor, menar the superstar.
Men det är ju tur att jag är i så fin fysisk form då…
* * *
Det är min debut i Denver det här. Jag har tidigare bara bytt flyg , men nu störtar jag in mot stan i en snajdig hyrbil – och blir genast imponerad.
Det är väldigt tjusigt  – framförallt med de alltjämt snötäckta Klippiga bergen som fond i väst (är det väl?)
Jag tycker mig också omedelbart märka att människor är så genuint genomtrevliga som bara människor i Middle America kan vara.
Och så är det varmt. Rena mallis, som dom skulle sagt i Borlänge. 25 grader och hypnotiskt blå himmel.
Man kan ha överseende med bedövande sömnbrist för mindre.
* * *
Foppa ser ut att trivas som hatten på Zeb Macahan (en krampaktig metafor, men va fan…jag undvek i alla fall den där fisken i vattnet) när han sitter och gafflar med bänkgrannen Paul Stastny i Avalanches trevliga men inte helt överdådiga omklädningsrum.
Han skrattar också högt när nån sekretariat-gubbe kommer fram och påminner om någon gammal anekdot.
Och när han får se NHL-bloggen hälsar han glatt.
Bilden av Forsberg som butter och vresig är en av de mer ovederhäftiga jag känner till.
* * *
Verkar som att Ottawa lurar på att slänga in Daniel Alfredsson ikväll.
Eller om det nu är Alfie själv som funderar på det.
Som Bryan Murray säger:
– He’s the boss. Vill han spela så gör han det.
Då kan det hur som helst bli åka av i Scotibank Place, misstänker jag.
* * *
Man lär väl inte våga  fråga efter en Cola, men ändå.
Det är en mäktig hall, Pepsi Center.
Tajta läktare i en tuff mörkbrun nyans sluttar brant ner mot rinken – vilket skapar en härligt klaustrofobisk känsla.
Nu hänger det dessutom vita slutspelsvippor – eller vad man ska kalla de där grejorna det viftas med såna här kvällar – på varenda stol-
Här kan nog bli ett duktigt drag under kvällen.
Så här ser det ut utan fans:

* * *
Av’s-coachen Joel Quenneville har en cool, väderbiten framtoning när han håller presskonferens.
Men jag vet ändå inte vad jag ska tycka om honom.
Han var coach i St.Louis när jag var där och hälsade på den store Rico 2000 och jag minns honom bara som en sur typ som inte gav Kungens pöjk tillräckligt mycket istid.
Sånt förlåter man inte i en handvändning…
* * *
Kim Johnsson avstår, med ålderns rätt, från morgonträningen med Wild.
Men utrustningen hänger snyggt och redigt på hans plats.
Tänkte att MN Johan ville veta.
* * *
Det hade känts  roligare  Andrew Brunette varit blondin.
* * *
Wild-coachen Jacques Lemaire håller också presskonferens – och det är en upplevelse.
Han skrockar glatt med Minnesota-murvlarna, svarar med svart självironi på nästan alla frågor och talar med den lustigaste fransk-engelska accent jag hört.
Men nånstans i rösten, eller om det är ögonen, finns hela tiden en underström av hårt, kallt, farligt stål.
Jag kommer att tänka på Feech La Manna – old school-gangstern Robert Loggia spelade i ”Sopranos” och som Tony till slut var tvungen att lura tillbaka in på kåken.
* * *
Här är ytterligare några bilder från dagen:

Avalanche tränar.

Biffens oputsade sko. På ett armstöd. Jag tror jag är tonåring ibland.

En kameraman filmar Wilds morgonträning.

Och så vill jag skryta med en ny klenod i ackrediteringssamlingen. I Colorado kan de stava också.
* * *
Jag föreställer mig att det blir väl sent för de flesta ikväll.
04.00 är en svettig tid.
Men jag bloggar i alla fall och om inte annat får ni väl läsa ikapp i morgon.
Talk at you later, såldes.