Kampen om Colorado, del 6
Att gå in i ett omklädningsrum där det sitter ett lag som just förlorat en slutspelsmatch i sudden hör inte till det lättaste i det här jobbet.
Men somebody’s gotta do it.
Just den här kvällen hinner jag dock inte se så mycket av den besvikne man jag kommit för att intervjua.
Den kortkorta presskonferensen är slut innan jag hunnit notera att det väl är fan vilka breda ryggar Denver-fotografer måste ha.
Och när jag försöker fråga Avalanches walkie talkie-utrustade pressman hinner jag bara säga att jag är från ”Sve…”. Sen klipper han av med ett hårt, oförskämt ”han har talat” och sen är det verkligen inte mer med det.
Men det finns vänliga människor i världen också.
En kameraman, en av de med de breda ryggarna, låter mig kolla på en videouppptagning av det lilla som blev sagt.
Vad det var ser ni ett referat nånstans härintill.
* * *
Det var inte mycket att snacka om i förlängningen.
Colorado såg trötta ut – medan Minnesota trampade på och trampade på och trampade på.
Om inte Theodore spelat som om han hotades av dödsstraff om en puck gick in hade avgörandet kommit mycket tidigare.
* * *
Pravdas utsände slår knytnäven i skrivbordet så kaffekoppar och Pepsi-burkar flyger när Bouchard får in den.
Och det är inte av glädje.
Så nu undrar man ju: Vad finns det för ryska intressen på de här latituderna.
* * *
Avalanche måste vinna i natt, så är det bara. Annars sitter de i nästan samma rävsax som Ottawa.
* * *
I Wild omklädningsrum sitter framförallt Koivu och ser väldigt lycklig ut.
Kanske har han hört att Marco Polo-Persson skickat mail om att han är fullständigt fantastisk.
Chris Simon ser också glad ut. Men honom går jag långa omvägar om.
* * *
Tröttheten har varit monumental de sista timmarna.
Men jag säger som hockeyspelarna:
Jag fick energi av publiken.
Tack för uppmuntran.
* * *
De pressmänniskor jag haft problem med i New York är Moder Teresa i jämförelse med vissa andra, har jag förstått nu.
* * *
Jag lovade att den här slutrapporten skulle bli lång, men fan…jag börjar se i syner. Nyss tyckte jag det såg ut som att en kille i walkie-talkie inte tar sig själv på för stort allvar.
Då är det, verkligen, dags att tryna.
Så jag slår igen nu – och återkommer samma tid i morgon.
Gonatt.