Back in New York City

Tillbaka på Manhattan – för fjärde ronden i The Battle of The Hudson.
Men nu går jag fan på ångorna.
Klockan blev närmare ett innan jag kunde lämna Pepsi Center i går natt och sen var det ny, tortyrliknande bagarväckning för att hinna med en Shakin’ Stevens-flight genom vårstormar i the midwest.
Det kanske är läge att lyssna på Hocke-Håkan idag.
Han är en av de eminenta cheferna på Sportbladet och stort fan av den här bloggen – men han brukar också vara på mig om att jag inte ska skriva ihjäl mig.
Med det menar Hocke-Håkan inte bokstavligen att jag riskerar att skriva mig till döds, även om det känns så just nu, utan att överambitioner och alltför ivrigt randande kan leda till att såväl lust som förmåga går om intet.
– Jag har sett det hända. Så ta det lite piano, säger han på sin vackraste halländska.
Just nu låter det som ett mycket klokt råd.
Så ni får faktiskt ursäkta:
Det kan bli aningen mer kortfattade rapporter i natt – som en säkerhetsåtgärd, inte helt olik  den Joel Quenneville  tillämpade med Foppa i tredje perioden igår.
Jo, förresten, den är rätt så oerhört olik om man verkligen tänker efter – men i alla fall…
* * *
”Kan” är ett nyckelord i sammanhanget.
Jag känner mig själv lite för bra för att kunna lova stiltje en kväll när Rangers och Devils clashar i en slutspelsbatalj i Garden.
Jag kan ju till exempel inte låta bli att berätta att det sannerligen inte bara är i kommentatorsspåret till den här bloggen The Sean Avery Show är ett ämne det tjatas om.
Faktum är att det knappt står om något annat på sportsidorna idag. I Post, News, Times, i Star-Ledger, i Newsday, i den New Jersey-versionen av Lyckoslanten…det är bara Avery, Avery, Avery.
Och då ska man ha klart för sig att Broadway Sean just nu bojkottar media.
– Jag pratar efter slutspelet. Just nu är det bäst för mig att fokusera på mitt spel, sa han till Dellapina sista grundserieveckan.
Sen har det varit tyst.
Men lagkamraterna säger desto mer och jag blir särskilt förtjust i Chris Drurys fnysande dementier av påståendet att han ogillade Averys Brodeur-dans och försökte stoppa den.
– Domaren hotade med utvisning. Det var bara därför jag sa åt honom att sluta. Sean är en Ranger. Jag skulle ta en kula för honom. Det skulle vi alla, säger Mister Clutch.’
Mäktiga ord.
* * *
I serien ”NHL-ackrediteringar” är det dags att presentera  kronjuvelen. Min käraste ägodel det senaste halvåret. Säsongs-ackreditering här på Garden. Ser ut så här.

Gäller i slutspelet också…

* * *
Det där med att jag är trött kan ni väl hålla för er själva förresten…
Häromdagen kom det uppfordrande mail från en oroad mamma  i Borlänge som bannade mig för mina slarviga sömnvanor.
– Ska jag behöva komma över och se till att du sköter dig, skrev hon till sin 40-årige son i storstan…
* * *
Media använder samma entré som hemmaspelarna i Garden – ja, i alla fall de hemmaspelare som inte kör bil – och kommer man tidigt får man tränga sig förbi fans och autografjägare.
Hittills är det ingen av dem som misstagit mig för spelare – och det finner jag förstås helt förbluffande…
Just idag råkar jag anlända samtidigt som Brendan Shanahan brottat sig genom den där hopen och vi delar hiss upp genom Gardens inre.
Några säkerhetsvakter i samma hiss försöker skämta med veteranen, men han rör inte en min.
Inte två timmar innan en slutspelsmatch.
Då talar Brendan Shanahan med ingen.
* * *
Undras om påven kopplar av med lite Stanley Cup-hockey ikväll…
Han ska hänga i stan i morgon, till wojne-wojne-plågor för alla andra som behöver ta sig runt på Manhattan,  och skulle säkert bli inspirerad av att få se lite tacklingar och fajter…
För övrigt är väl åtminstone en handfull spelare på isen som skulle bli riktigt eggade av att få se his holiness på läktarna.
Shanahan, Callahan, Dubinsky, Gomez, Salvador, Girardi…de är rimligen katoliker allihop.
* * *
Om den stora Halvar läser detta ska han veta att Ratso är här, slutspelet till ära.
Han sportar en marinblå kavaj med svarta revärer…
* * *
Vem är det nu som har momentum här då?
Enligt John Madden i Devils är det omöjligt att veta.
– Det är först när man ser tillbaka på såna här serier man klarar av att se var det vände och vem som fick momentum, säger han i Star-Ledger.
Vad kan det vara för detalj då, undrar reportern.
– Ett övertidsmål…
* * *
FM, är du uppe med lillkillen i natt också?
Ni ska känna er hjärtligt välkomna – båda två.
* * *
Tips?
Det blir hårt.
Mer säger jag inte.
Och förlåt Hocke-Håkan, det här blev ju så lagom kortfattat…