Two tribes go to war, del 10 – The end (for now…)

I två och en halv säsong kunde man alltid gå till platsen direkt till vänster vid ingången till Red Wings omklädningsrum.
Där sitter nämligen The Mule – och back in those days var det ett trevligt ställe att stå och småprata vid i väntan på att de svenska stjärnorna skulle bli klara med sina engelskspråkiga intervjuer.
Riktigt så är det inte nu, om man säger…
Det är sånt uppbåd av tidningsmurvlar och tv-reportrar och fotografer runt den lätt förskräckte smålänningen att man kan få för sig att man står vid bardisken på backstage-området i Hultsfred vid 22-tiden på lördagen.
– Visst är det kul att se, säger Zäta när han promenerar förbi.
– Han börjar lära sig, he he. Nä, allvarligt. Han har fått riktigt bra självförtroende och är grym nu.
Nå, vad det lider blir det lite svenska också – och om det kan ni läsa mer nån annanstans här intill om några timmar.
* * *
Har kommit in i Canadiens-Flyers-matchen på hotell-tv:n nu och såvitt jag kan avgöra av det lilla jag sett är det ännu en kanonmatch.
Men någon skräller nästan varje säsong och kanske är det Flyers som ska göra det i år.
Jag tyckte de kändes som en väldigt tung lagmaskin redan mot Caps och får samma intryck igen.
Och jävlar vad tyst det blir i Bell Center när Briere – Franzéns hårdaste konkurrent i toppen av skytteligan – gör mål
* * *
Jag sitter här på 65:e våningen  och tycker att det känns som söndag.
Kan någon förklara varför?
Det är ju saturday night in Motown, för satan.
* * *
Måste få citera Dexter Morgans underbara inlägg från kommentatorsspåret:
”Johan Franzén förtjänar det här. I somras satt hans polare och bärsade hemma i Landsbro. Deras underhållning?  Mulåsnan springandes upp för en backe  –  släpandes på stora timmerstockar”.
* * *
Men fy fan, Montreals powerplay…det är som att Flyers zon blir utsatt för en regelrätt invasion. Sen tar kanadensarna no prisoners. Fast Biron är rätt vass han också…
* * *
Zäta hade ingen koll på att det var just Joe Sakic han lurade kalsongerna av.
– Nej, jag såg det först på tv-bilderna efteråt. Det var ju kul att det var en sån spelare, säger medelpadingen och kliar sig i sitt nu rätt så täta slutspelsskägg.
* * *
Scott Hartnell är en sann pest.
Ser jag rätt tjafsar han till och med lite med publiken när han hamnar i utvisningsbåset.
Underbart, så ska det förstås vara. Det är ju slutspel.
* * *
Quennevilles blick är efteråt så mörk att man tackar sin lyckliga stjärna att man inte är, tja, låt säga Jose Theodore.
Men man man får väl förstå att leendena sitter långt inne.
Det här blir inte lätt.
Jojo, Wings hade 2-0 även efter de första matcherna mot Nashville, men då hade de verkligen inte övertygat på det här sättet.
– Nej, det tycker jag också. Vi har spelat bättre nu, säger Lidas.
– Men det kommer ändå att bli mycket hårdare i deras hall. Vi måste vara 
Jag undrar det jag,
Om inte Foppa kan komma tillbaka, samtidigt som även Hannan och Wolski är skadade…vad ska Av’s liksom göra för att stoppa The Big Red Machine?
Slåss?
Ja, det kan dom ju göra – men de kommer inte att vinna för det.
För att inte verka för tvärsäker säger jag att det blir 1-1 i Pepsi Center. Sen avgör Wings hemma i The Joe nästa lördag – återigen på bästa sändningstid!
* * *
Min reaktion när Franzén fullbordar sitt hat trick – och kepsarna börjar regna över isen?
Jag slår mig på mina gamla knän och skrattar högt.
Det är ju så underbart.
* * *
Men ni får säga vad ni vill, det är lite tråkigare i Wings-rummet när inte Lilja är där.
* * *
Jaha, då följer vi det just nu ännu hårdare dramat i Bell Center till slutet.
Sen kanske det blir en liten lördagsmiddag på byn.
Och i morgon tar jag min lilla hyrbil och kör fyra och en halv timme i sydostlig riktning.
Ni får försöka gissa var jag tar vägen – och varifrån vi således hörs nästa gång.