I en kokande igloo i rostbältet, del 4 – The end

Så det blev lite grinigt på slutet, säger ni?
Det missade jag helt
Vid det laget irrade jag omkring som en hel Malkin i gångarna under The Mellons läktare.
Egentligen skulle jag ha åkt hissen som går rakt ner till omklädningsrummen, men runt den var det kö – trots att jag varit så smart och lyft på röven redan innan slutsignalen – och nån gubbe till vakt sa att det skulle gå fortare att ta trapporna.
Och när jag såg att Brooks lydde det rådet tog jag rygg på honom.
Han försvann dock i tomma intet några våningar ner och plötsligt var jag fullständigt vilse i pannkakan – eller snarare igloon.
Det var bara guds försyn att jag överhuvudtaget hann få känna på den andlösa deppigheten i Rangers omklädningsrum.
Men inget ont som inte har något gått med sig.
  Jag tvingades till en språngmarsch, i zick-zack-bana mellan segerrusiga Penguins-fans och blev måhända av med ett eller två av de gram vår vän Andreas tycks ha såna problem med…
* * *
2-0.
Jag tycker inte det finns nånting alls att säga om det.
Penguins är fruktansvärt bra och fruktansvärt heta.
Det är möjligt att den alldeles enastående Henke kan bära laget till seger i någon av matcherna på Garden, men i längden tror jag inte det hjälper hur mycket  det begåvningsmässigt underlägsna New York-laget än anstränger sig mot de här snabba, smarta, fantasifulla, frustande upptända stjärnorna.
Penguins spelar konferensfinal, no doubt.
* * *
Slutspelsstämning här på bloggen idag också, kan man lugnt säga.
Hårda ord.
Gnäll.
Tjurigt.
Vi är väl några stycken som får tänka på att kamma till oss en smula, men i princip är det väl inte så farligt om temperaturen stiger i takt med att insatserna höjs, right?
Men önskar ju bara att FivePoints fortfarande var aktiv…
* * *
Det är inte ofta man ser Fast Freddy Shoestring så deppig.
Och det bror inte bara på att han fortfarande har en jätteglugg i garnityret.
Förlusten mot Pens svider. Elakt.
Men han tillstår att motståndarna är bra.
– Ja, de är otroligt svåra att tas med när de är i anfall. Man får vara oerhört uppmärksam hela tiden.
Så hur ska man komma till tals med dem då?
– Jag tror vi får vara…ja, jag vet inte, mer grisiga.
Räkna alltså inte med några fancy övningar på Garden på tisdag.
* * *
Det blir inte så mycket tjafs om Sidney-filmningar efteråt. Det var ju bara en sån situation, som tydligen slutade med att en ursinnig Jagr skrek ”Stand up!” åt the kid.
I övrigt var han bara briljant.
Men den fjuniga lilla mustaschen sitter fortfarande där, kan man notera under en presskonferens utanför omklädningsrummet.
Och uppriktigt sagt – hur kan ni bli så upprörda över att jag har lite roligt med den?
Tror ni kanske inte att de äldre lagkamraterna har det? Han lär bli, kärleksfullt,  hånad dygnet runt för att han försöker vara som de stora grabbarna, men inte kan
Jag tycker det är lite gulligt – och jag tänker även fortsättningsvis ta mig friheten att ha roligt åt han ser ut som en mopedist från Borlänge 1981.
Någon måtta på fansen känslighet får det fanimig vara.
* * *
Om Freddy Shoestring är deppig är Henke ett svart hål.
En reporter gör misstaget att fråga om det är någon tröst att Crosby inte återfanns bland målskyttarna.
Den blick hon får skulle man kunna grilla biff med.
Vad Kungen säger i övrigt kan ni läsa i en vanlig artikel här intill om stund.
* * *
Festen är fortfarande i full sving när jag promenerar tillbaka ner mot downtown.
Och jag tänker samma tanke igen:
Jag har inte sett något liknande sedan Washington.
De bryr sig i Pittsburgh. På riktigt. Det är svårt att inte gilla.
Riktigt varför ett fan vill ha min ackrediteringsbricka som souvenir förstår jag dock inte.
– Jomen, fan, kan jag inte få den, trugar han.
– Äh, varför då? Jag är från en svensk tidning.
– Desto större! Det bevisar väl hur stort det här är.
Till slut får han den väl då, jag har ju redan minnen så det räcker.
Mitt lilla namn kommer alltså att återfinnas i något slags souvenirsamling i Pittsburgh.
Nånstans känns det obehagligt.
* * *
Det enda bra med uppgifterna om att Avery var igång och vevade på slutet är det kanske kan tyda på att han blivit intresserad igen.
Han har, trots målet i fredags, var urbota blek i den här serien.
* * *
Den här gråprickiga slipsen som varit så pålitlig tidigare…nu har den gjort sitt.
* * *
Tänka sig, de har Versus på det ärevördiga William Penn-hotellet också.,
Så nu blir det room service och Sharks-Stars.
Lyckost mig.
Återkommer – senast – på tisdag kväll.