Klassisk nattmangling!

Säg inte att ni låg och trynade i natt?
Då missade ni en klassisk nattmangling från Texas.
Jisses, jag var på pressvisningen av en ny film som ska gå upp om ett tag och tänkte, lätt buttert, att jag väl åtminstone hinner hem och se en period.
Jag missade bara den första och fick således se sex stycken.
Jo, det blev fyra och en halv övertidsperiod – innan Brenden Morrow i ett powerplay lyckades styra in den avgörande 2-1-pucken.
Då var klockan över två – och matchen började 21.00.
Klassiskt var ordet.
* * *
San Jose-fans och Douglas Murray-vänner får ursäkta.
Jag är glad.
Dallas seger innebär ju att det blir svenskt rekordmöte i konferensfinalen.
Lidas, Zäta, Homer, The Mule, Kronwall, Samuelsson och Lilja mot Notan, Loui Loui, Lundqvist, Grossman, Honken och – på sätt och vis i alla fall – Uffe Dahlén.
Så jävla häftigt!
Det innebär ju också att det oavsett resultat blir tung svensk representation i finalen.
* * *
Bäst av allt här under morgontimmarna:
Det var underbar hockey att se också.
Passionerad. Desperat. Dramatisk. Chansrik. Temporik – trots att spelarna framåt sjätte perioden var så trötta att de i princip föll i koma efter varje 15-sekundersbyte.
Och såväl Turco som Nabokov gjorde en hel serie helt psykedeliska räddningar.
Fan, jag är väldigt lycklig över att jag fick se det.
* * *
Poor Brian Campbell.
Han klockade in på helt sjuka 56.23 i istid och spelade som en gigant.
Och så var det just han som satt utvisad när Morrow avgjorde.
* * *
Redaktör Östholm på websporten hemma i Stockholm satt hela morgonen och väntade på referat – och blev mer och mer uppgiven över att inget sådant kunde produceras.
Inför sjätte perioden mailade han följande profetia:
”Okej, vi hörs väl vid lunchtid när Brenden Morrow avgör med en fisare”.
Inte helt fel – och rätt roligt.
* * *
Det är nog omöjligt att förstå hur trött en hockeyspelare är när han sitter i omklädningsrummet i en sjunde periodpaus och tvingar i sig pizza för att fylla på depåerna (jo, pizza var det – det berättades under Versus-sändningen).
Lika omöjligt är det förmodligen att förstå hur obegripligt skönt det känns när man vinner en sån match.
För att inte tala om hur jävligt det ska kännas att förlora.
* * *
Om Bengt-Åke tänker ringa Douglas Murray – och det tycker jag definitivt att han ska göra – kanske han ska ta och vänta lite.
Snubben måste få sova ett par dygn efter den här monstruösa holmgången.
* * *
Ett är säkert:
Om San Jose vunnit , då hade de fullbordat en historisk vändning hemma i hajtanken på tisdag.
Inte en chans att Dallas kunnat resa sig efter en hemmaförlust  i ett sånt här drama. No way.
* * *
Jaha, då väntar tre kvällar utan hockey.
Det kommer ju kännas egendomligt.
Men sen blir det desto festligare.
Och mja, helt tyst blir det knappast i den här bloggen.
I morgon, till exempel, ska jag försöka få ur mig ett tips.
Nu är det läggdags i New York, milt uttryckt.