Hockey night in Texas, del 4 – The end

Journeys ”Don’t stop belivin’” – ja, Sopranos-låten – dånar i American Airlines Center efter slutsignalen.
Och nä, visst.
Dallas-spelarna kan ju inte gärna ge upp.
Då är det ingen idé att spela den återstående matchen – eller matcherna, om ni nu har sådana fantasier.
Men i det innersta av sina hjärtan måste de ju veta att det här är kört nu.
Att vända ett 0-3-underläge är praktiskt taget omöjligt mot vem som helst – och det har därför inte heller skett på 33 år.
Mot ett Detroit Red Wings som spelar som Detroit Red Wings spelar just nu…ja, det skulle fan vara lättare att få Gudrun Schyman vald till guvernör i Texas.
Ledsen, Stars-fans, men så ligger nog dessvärre landet.
* * *
Pavel Datsyuk pratar ogärna med nordamerikansk media. Inte av några Zlatan-skäl; han är bara generad över sin något bristfälliga engelska.
Men en sån här kväll inser klubbens PR-avdelning, med den utomordentlige John Hahn i spetsen, att det helt enkelt inte GÅR att hålla ryssen gömd. Så han får snällt följa med  Eurotwin Zetterberg till den officiella presskonferensen och svara på frågor.
Hur det går?
Well, låt oss säga så här:
Det utbryter viss munterhet i pressrummet när en radioreporter ringer hem till sin redaktion och något besvärat berättar att han visserligen HAR en intervju med hat trick-mannen, men ”eh, ah, hm…han är inte alldeles lätt att förstå”.
* * *
Kronwall har bråttom ut ur omklädningsrummet, men hinner stanna upp och ge bloggen beröm för snygg slips.
Ja, jag har den allra bästa i natt…
* * *
Hinner inte in till Dallas förrän alla spelare utom Modano försvunnit – och de kommer av förståeliga skäl inte tillbaka.
De har ingen lust att prata om Datsyuk och Zetterberg.
Det tvingas Modano göra.
– Ja, suckar han, det var länge sen jag mötte två så bra spelare. De är omöjliga just nu…
Så säger inga NHL-spelare nånsin om några motståndare.
Så när de ändå gör det vet man att något alldeles enorm inträffat.
* * *
Det är ingen fara – Mattias Ritola har inte tråkigt.
– Nej du, verkligen inte. Man lär sig enormt mycket bara av att se hur de här killarna gör och uppträder, säger han och nickar mot Lidas i omklädningsrumsröran.
* * *
Det känns väldigt trist att Grossmans  mål inte fick betyda mer.
Bara segervrålet var värt mer.
* * *
Får sms från ett Front 242-fan i Quebec.
– Detroit e sjuka, skriver han.
Det gläder mig att också dom där uppe på VM-turneringen får se lite riktig hockey…
* * *
Nu är Detroit Red Wings alltså en ynka seger från Stanley Cup-finalen.
Men det får man inte ens nämna.
– Det där pratar vi inte om, säger Zäta och skakar på huvudet.
– Vi är inte klara för någon final, inpräntar Lidas strängt.
– Det återstår mycket, svarar Samuelsson snabbt.
Men det är likafullt sant:
Detroit Red Wings är en ynka seger från Stanley Cup-final.
* * *
Dave Tippett talar med rösten hos en bakfull Tom Waits när han håller presskonferens.
Mörkret i stämbanden är kompakt.
– Vi har överkommit dåliga odds hela säsongen, det är bara att fortsätta som tidigare, säger han.
Det låter inte övertygande.
* * *
Alltså, gluggen i den främre tandraden Zäta exponerar när han flinar är alldeles magnifik.
Vad säger Emma?
Vi vill veta.
* * *
Stars-fansen buade på slutet.
Ovärdigt.
Inte ska väl texaner, som egentligen är så trevliga, sänka sig ner till rena rama New York-nivån…
* * *
Det är nästan så man redan glömt att Red Wings allra störste målskytt sitter skadad hemma i Detroit.
Om även The Mule hinner blir klar till match 4…ah, det är svårt att se nånting annat än att stjärnorna slocknar redan då.
* * *
Okej, nu är det dags att ta sig ut i den ljumma Texas-natten och promenera hem till hotellet.
Där väntar något så ovanligt som en bar som har öppet till två även en måndagskväll.
Jag säger inget mer.
Men lovar återkomma efter träningarna i morgon.