Motown-drama

NHL-bloggen är tillbaka i Motown – igen.
Det är fjärde gången på en månad och vore det inte för det eminenta hockeylaget som bor här skulle jag klaga rätt högljutt.
Som Mats Sundin en gång sa:
Detroit är den tristaste staden i hela ligan.
Men det är, misstänker jag, bara att vänja sig.
Här kommer att spelas mer hockey framöver…
* * *
Missade tyvärr träningarna igår. Så det visslade om det. En otrevlig storm parkerade över New York-området och jag landade inte ute på Wayne County förrän vid midnatt.
Bedrövelse.
Men det kanske var straffet för att jag inte förstod att jag skulle ha åkt direkt från Dallas.
* * *
Mycket av den lokala trycksvärtan ödslas på Homers stjärt idag.
Alla undrar om han, efter det där bortdömda målet i Texas, vågar ställa sig framför Marty Turco igen.
Det vågar han.
– Det är min spelstil, jag ändrar ingenting, lovar han.
Efter några dagar som föremål för lagkompisars skämt om överdimensionerade skinkor övervägar Piteå-bjässen dock att banta.
– Det får bli mycket Campbells kycklingsoppa framöver, ler han.
* * *
Soligt och blåsigt i Detroit idag, och intrycket från senast består:
Det är hockeyfeber i Hockeytown igen – för första gången på fem år.
Man kan, utan att stränga sig särskilt mycket, känna stan vibrera av hoppet om att en finalplats blir klar idag.
* * *
Är det bara jag som tycker att Steve Ott, med sitt egendomligt spretiga slutspelsskägg, börjar se ut som the bad guy i en sån där skräckfilm där fem college-ungdomar åker ut till en stuga i skogen och sedan försvinner, en efter en?
* * *
En hel del trycksvärta ödslas på Marty Turco också.
För Dallas del handlar mycket denna do-or-die-dag om huruvida  han kan döda sin ”The Joe”-förbannelse eller inte.
 Han har, som NHL-målvakt, aldrig lyckats vinna här.
Never ever.
Statistiken består av nio förluster och två oavgjorda.
Att Detroits forwards har ett psykologiskt övertag är ett understatement av format.
* * *
Hdw, jag har sensationella uppgifter åt dig:
Rush spelar i Joe Louis Arena 10 juni.
Så nu är det ju bara att åka hit. Sista möjliga datumet för en avgörande Stanley Cup-final är 9 juni. Du kan således slå två feta flugor – en trevlig och en hemsk.. – i samma Michigan-smäll.
* * *
Jennifer Floyd Engel, känner ni henne?
Hon är synnerligen temperamentsfull krönikör på Star-Telegram i Texas.
När Stars i fjol eliminerades av Canucks gick hon i en lokal radioshow ut och kallade spelarna ”motherfuckers” (!) som aldrig kan vinna.
Nu har hon i en svavelosande spalt gett sig på  Chris Osgood  och ”hockeyidioterna” i Detroit – och den spalten har Detroit Free Press förstås publicerat.
Härligt liv blir det.
Sportchef-PK, henne måste du försöka värva.
* * *
Frågorna om Johan Franzén och hans huvudvärk behandlas nu officiellt som ”The Mule Situation” av Red Wings.
Läget är detta:
The Mule spelar inte idag heller.
Han har börjat svettas på träningscykel, men är enligt lagledningen inte i matchform ännu.
Tungt.
– Ja, det måste vara enormt frustrerande. Ena stunden spelar han så lysande och gör så många mål och får chansen att vara en av ledarna i det här laget, och plötsligt kan han inte spela alls. Förkrossande, säger Nicklas Lidström.
* * *
Nu ska vi inte vara såna, men det är några reportrar i pressrummet som är…ja, easy on the eyes, kan man ganska lugnt säga.
Har vad jag förstår att göra med att NBC sänder matchen.
När de stora tv-kanalerna jobbar kommer kollegorna med verkliga tv-utseendena ut i dagsljuset…
* * *
Så hur går det här nu då?
Får vi se en handshake i eftermiddag?
Ja, jag tror nog det.
Detroit gör inte en lika halvdan match till – och gör de inte det är Dallas chans mycket liten.
Men å andra sidan…får Stars bara första målet kan det börja vibrerar i nerverna på hemmaspelarna. De vill under inga omständigheter tillbaka till Texas för en sjätte match på tisdag. Då kan det bli 3-3 i serien och allt är up for grabs igen.
En stor eftermiddag och – för er – kväll lär det hur som helst bli.
Håll i hatten, nu åker vi snart.