Motown-drama, del 4 – The end
Det ligger en banan vid The Mules i övrigt övergivna plats i omklädningsrummet.
Den som håller på Detroit får hoppas att han snart äter upp den och blir bra igen.
För det är ju precis som ”boss” skriver här i kommentatorsspåret.
När Dallas kan koncentrera alla krafter på att checka Zäta-Datsyuk-Holmström-linan avväpnar de Red Wings rätt effektivt.
The Mule behövs.
Nu.
* * *
Det är mycket uppsluppen stämning i Stars omklädningsrum.
Att de fortfarande måste vinna två matcher verkar inte bekomma Texas toughest.
– Nä, vi är rätt avslappnade nu, säger Nicklas Grossman med ett belåtet leende.
– Det är de som har allt att förlora. Vi spelar ut, gör allt vi kan och låter dem fundera på på hur det här ska sluta.
* * *
Så här ett par timmar efter matchslut blåser det helt oväntat upp till rena jävla orkanen i centrala Detroit.
Jag törs knappt stå i närheten av fönstren här i hotellskrapan, så våldsamt fläskar det i.
Det känns som ett omen.
Jag börjar tro att ligans mest begåvade lag inte klarar av att rida ut den här stormen, att de inte har nerver och mental styrka och sisu nog att vinna en match till.
Det vore ett sensationellt fiasko som jag verkligen inte önskar att män som Zäta och Lidas och Homer ska behöva genomlida, men risken är ju uppenbar.
* * *
Notan ger intervju i bara badhandduk och exponerar därmed en maffig tatutering på vänster axel.
Ser jag rätt står det ”I love Emily” i slingrig text.
* * *
Rödnackarna nedanför pressläktaren är till slut så tankade att det inte går att tyda vad det är för tarvligheter de slänger efter hemmahjältarna, men glada är de i alla fall inte.
Det är ingen annan i The Joe heller.
Den ystra stämningen vänds under slutminuterna till en uppgivenhet som lär bli kostsam för Red Wings om den, som de skulle säga här, får linger on
* * *
Att en sån som Grossman bara är 23 år och rookie är svårt att tro när han står och stretchar i bara shorts efteråt.
Gnesta IK-bjässen ser ut som någon som skulle leda specialstyrkor genom bergsmassiven i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Och han har för övrigt en tatuering han också.
* * *
Lokalreportrarna är på Red Wings PR-avdelning om att ordna en pressträff på Crescent Court under söndagen, men det verkar det inte bli nåt med.
– Förra gången kom en reporter, säger chefen John Hahn och nickar mot NHL-bloggen.
Just det, man får hålla sig med!
* * *
Hjälte-Joel håller inte med om att det verkar som att Detroit-spelarna börjar bli frustrerade.
– Nej, jag tycker de är lika disciplinerade som tidigare. Man kan inte begå ett enda misstag. Och man måste sätta chanserna som
Som hjälte-Joel själv då.
Om honom kan ni för övrigt läsa mer i en separat text här intill framåt småtimmarna.
* * *
Att Kimmo Timonen eventuellt kommer tillbaka är förstås ett jädra lyft för Flyers.
Men nej, jag tror inte Penguins försätter sig i samma situation som Red Wings.
De är för bra, i synnerhet hemma i igloon.
* * *
Nej, Notan vill inte berätta vad han och Homer säger till varandra på isen.
– Det är på så låg nivå så det kan du inte skriva i alla fall, skrockar han.
* * *
Det är svårt att vara ensam reporter med två lag att täcka.
När jag är klar med segrarna i gäst-kabyssen och kommer in till Detroit har alla jag vill prata med försvunnit för länge sen.
Och de kommer inte tillbaka. Förlorare gör aldrig det.
Men jag hör i alla fall Chelios ta på sig Lundqvist-målet. Bra sagt. Lämna nu plats för Lilja.
* * *
Jaha, då har vi en lördagskväll i Detroit att slå ihjäl då.
Här skulle folk fira finalplats med buller och bång, var det tänkt.
Men istället är det öde och dött.
Well, de får ta det på onsdag istället.
För då är vi, tror jag, här igen…
