Stanley Cup-final 2008, del 29

Det blidde ingen rapport igår.
Sorry för det, men det var en rätt så diabolisk tisdag.
Vi fick stiga upp efter bara två timmars sömn och styra ner längs den förbannade Ohio Turnpike igen. Sen satt jag och hamrade på laptoppen om annat fram till midnatt och somnade därefter innan huvudet träffat kudden.
It’s hard out here for a NHL-bloggare.
* * *
Regnigt och kvavt i Steeltown idag.
Det hindrar inte hängivna Penguins-fans.
När jag strax före tio på förmiddagen kommer pustande uppför backen mot Mellon sitter det redan en ensam man i en tältstol längst fram vid den jättelika videoskärmen på gräsmattan där några tusen biljettlösa alltid följer finalmatcherna.
Då är det alltså mer än åtta timmar till nedsläpp.
Now, DET kallar jag entusiasm.
* * *
– Business as usual.
Den frasen ekar mellan bänkarna i Red Wings omklädningsrum hela förmiddagen.
Spelarna hävdar med bestämdhet att de skakat av sig den omtumlande förlusten i måndags.
Är det verkligen möjligt det?
– Ja, säger Jesus Kronwall, det där är historia nu. Vi känner oss avslappnade och är beredda igen.
Hm
Själv hade jag behöver en karta sobril för att komma över att jag tappat Stanley Cup-bucklan 35 sekunder från slutet,.
Men, där har vi ytterligare ett skäl till att det aldrig blev nåt av idrottaren Biffen medan det blev desto mer av The Kronwall of pain och hans lagkamrater.
* * *
Eftersom de bygger om nästan varenda miserabel gata och väg i stan är det rätt svårt att köra i Detroit just nu.
Men är man bara LITE uppmärksam kan man i alla fall undvika fadäser av den sort Canal plus glimmer twins, Niklas Holmgren och Calle Johansson, lyckades iscensätta när de skulle ner hit i går.
De körde i en timme –sedan var de tillbaka där de startade, vid Marriott Renaissance i centrala Detroit.
Klassiskt.
* * *
Så hur mår spelarna rent fysiskt efter en holmgång som den i förrgår?
Max Talbot, en av de stora Penguins-hjältarna,  försöker förklara:
– När det gäller det fysiska är det mest mentalt.
Paus.
– Om ni förstår vad jag menar.
Paus.
– Jag gör det inte…
Där lockar han fram dagens skratt.
Fast ”Mad Max” har en poäng, ändå. Om man tänker på att man är sliten, då blir man sliten också. Och vice versa. Move your mind and your ass will follow, som hippiesarna sa.
* * *
Höken har åkt hem, så kvaliteten på bilderna sjunker dramatiskt idag igen.
Som när jag här försöker visa hur det ser ut i en tom igloo två och en halv timme innan match

* * *
Coach Babcock går aldrig in till spelarna och pratar, vare sig efter vinster eller förluster.
Men efter måndagsdramat sökte han upp Nicklas Lidström och Kris Draper, lagets stora ledare, och gav dem en order.
– Get these guys ready for game 6.
Jag vet inte varför, men jag tycker det låter så mäktigt.
* * *
Både Gonchar och Malone är med på Penguins morning skate och ska spela ikväll.
Det är däremot inte Filppula på Detroits dito.
Han lovar dock Varpu att även han, en benskada till trots,  ska vara redo till matchstart.
* * *
Zäta, stilig som ingen annan i brun kostym och marinblå skjorta, ser hela tiden till att ST-Maria får egna citat.
Det tycker jag är magnifikt gjort. Särskilt som jag samtidigt får mina…
– Tredje perioden i måndags är den roligaste jag spelat i hela min karriär, berättar han.
– Men det  var förstås för bra för att vara sant, det höll som på att hända.
Tell me about it.
Efteråt fick Henrik utmärkt tröst hemma i Blomfield Hills och vi som såg hur Emma efteråt peppade alla besvikna som kom i hennes väg i måndags natt är ju inte förvånade.
– Nej, hon och morsan och farsan var nog mest positiva av alla. Det är väldigt skönt att ha sånt stöd.
Ikväll kommer de igen. Familjeplanet lyfter från Detroit vid halv sex, lokal tid, och sen bär det raka vägen till Mellon.
– Jag är glad över att få dela den här upplevelsen med dem, säger Zäta.
* * *
Det verkar som att NHL gjorde ett riktigt inbryt bland de amerikanska tv-tittarna med showen i måndags.
När saker och ting började hända i slutet av matchen förstod tydligen fler och fler att något riktigt speciellt var i görningen och under förlängningen hade NHL  de bästa tittarsiffrorna i mannaminne.
Så man får förstå att Gary Bettman går omkring och ser så belåten ut just nu.
* * *
Det här är en annan otroligt värdelös bild  som ska visa att Lilja alltid är först ut när det ska sparkas boll bakom zambonin innan uppvärmningen.

* * *
Calle Johansson, som förstås vet mer om det här än jag nånsin kommer att lära mig, håller inte riktigt med om att  unga Penguins såg piggare ut än Red Wings ju längre övertidsperioderna pågick.
– Däremot tycker jag ibland att Red Wings forwards jobbar tillbaka så våldsamt mycket att de inte har någon kraft kvar när de ska anfalla, säger han.
* * *
Sid The Kid erkänner utan omsvep att det var jobbigt att spela fem och en halv period i The Joe.
– Mina ben var inte särskilt pigga. Planen kändes längre än en hockeyrink i slutet. Det var mer som en fotbollsplan, berättar han när han, i vanlig ordning, tar plats på podiet i pressrummet
Royal Oak rynker bekymrat på pannan.
Han är ju så förtjust i de där benen.
Så här kan det se ut då…

* * *
Jag chansade vilt på en all in med det resterande lössnuset i matchen i måndags.
Så nu sitter man här med fucking portionspiss.
Men det börjar bli kaos med allting. Alla kläder är använda och/eller skrynkliga – och efter de fyra första matcherna är det ju så korta stopp att man aldrig hinner lämna in någon tvätt på hotellet.
Så jag stryker, ångar i badrummen och köper nytt hela tiden. Det hjälper bara marginellt. I huvudsak har nog NHL-bloggen samma framtoning som en obäddad säng just nu.
* * *
Ingen i Detroit förnekar att det var nervöst i första perioden senast.
För trots att man innan hade pratat om att man inte skulle bli nervösa så, well, det är ju lätt att säga.
– Det är lätt hänt att bli lite tagen när stämningen är som den var i måndags och alla runtomkring hela tiden påminner om det som kan hända, erkänner Lidas.
– Men nu har vi gått igenom det där och vet att vi måste skjuta det åt sidan och inte tänka på vad som ska hända sen. Vi ska tänka på inledningen av matcherna.
Jag drar min liknelse med Burken i Wimbledon 1980, när han sumpade sju miljoner matchbollar i den där  tiebreak-klassikern i fjärde set och sen gick ut och vann femte som om ingenting hade hänt – och Avesta-Nicklas nickar instämmande.
– Det är så vi måste göra nu också. Om vi inte tvekar, om vi slappnar av och spelar som vi ska, då är vi svåra att slå.
* * *
Tack för alla snustips, men jag får givetvis dosor skickat från Sverige
Problemen uppstår när det blir så här långa roadtrips. Plockar man, som nu,  med sig för lite, så sitter man där sen, med fladdrande läpp.
Jag kompenserar genom att röka som en rumänsk taxichaufför.
* * *
Det börjar hetta till mellan Babcock och Therrien också.
Vid en presskonferens igår sa Babcock att han kanske borde göra som ”the other guy” och försöka påverka domarna via media.
Igår svarade Therrien.
– Det är alltså jag som är the other guy? Ha ha. Skillnaden mellan mig och Mike är att jag klagar över utvisningar domarna inte dömer,  medan han klagar över målvakts-interference, som vi alla blev upplysta om innan finalen att det skulle blåsa för. Det är bara frustration, det där.
* * *
Miami Vice-kavajen är sönderriven, bränd och kastad (nä, inte riktigt, men jag säger så till Lilja, så han kan säga sig av-jinxad).
Nu kör vi svart istället.
Och en randig slips jag fått av Calle Johansson, med hund på.
Ja, det är hund på slipsen alltså. Inte på Calle Johansson.
* * *
I tidningarna i Pittsburgh tror de att övertidsdramat i The Joe var Gino Malkins wake-up call.
Han började, menar man, se ut som sig själv när det hettade till på allvar.
I så fall får Detroit verkligen nånting att bita i.
* * *
Jaha, nu kommer Mike Bolt in genom entrén igen.
Med bucklan.
Och temperaturen stiger omedelbart.
Fast det känns inte lika desperat nervöst idag. I alla fall inte i Wings-lägret. På något konstigt sätt känns det som att  västra konferensens representanter har mindre att förlora i natt.
Eller också är det bara nåt somliga försökte intala sig…
* * *
Tips?
Glöm det.
Det går som det går.
Och vi hörs när vi hörs. Korta pausrapporter blir det, eftersom datorn inte kan följa med upp på den här primitiva pressläktaren.
Game on – snart i alla fall.
Så håll i hatten!