Tack för den här säsongen

Ah, det känns allt lite tomt och vemodigt att styra ut ur Pittsburgh dan efter dan.
Mästarna har sedan länge flugit hem till Motown, kollegorna är spridda för vinden, de sista Stanley Cup-vimplarna plockas ner från väggarna i hotellobbyn och medan Elton sjunger ”Tiny dancer” på bilstereon ser jag den öde, nerstängda Mellon Arena försvinna i backspegeln.
Men så där är det ju alltid när nånting riktigt roligt har tagit slut.
Och my god, sista natten i den här finalserien var sannerligen rolig.
Jag kan inte fatta att jag får vara med om såna här saker.
Att få se Detroit Red Wings, med sju magnifika svenskar, vinna Stanley Cup. Att få vara med på isen under firandet. Att få träffa och prata med och i alla fall halvt om halvt lära känna så briljanta idrottsmän och sympatiska människor…
Det är ett sådant privilegium att jag tackar en högre makt jag egentligen inte alls tror på.
* * *
– Hur är det med din puls nu då, skrockade en vildögd Homer och slog mig i bröstkorgen där ute i kaoset på isen.
Ja, den lär väl nå normalläge framåt midsommar.
När den där pucken rann genom Osgoods målgård i absolut sista jävla sekunden, då trodde jag faktiskt att jag skulle dö.
Om det hänt igen, fast ännu värre…nej, jag mår illa bara av att tänka tanken.
* * *
Det var  de slitna Mellon-faciliteternas förtjänst att vi murvlar fick vara med ute på isen.
I normala fall är det bara omklädningsrummet som gäller för oss efter Stanley Cup-segern, men det är så litet i Pittsburgh att arrangörerna snabbt beslutade  att det skulle bli enklast för alla inblandade om media och familjer fick tillträde till själva ”scenen”.
En får tacka.
Att befinna sig på en NHL-rink är stort redan till vardags. Att  göra det när Stanley Cup-mästarna håller segerfest är ju ingenting mindre än magiskt.
* * *
När jag kom ut pågick för övrigt den tumultartade lagfotograferingen och jag smög upp bakom fotograferna för en smygtitt.
Då fick Jesus Kronwall syn på yours truly och skrek  hans efternamn så det ekade under plåttaket i igloon.
The Kron Wall of pain  var i och för sig så besinningslöst lycklig att han skrek åt alla han såg, men ändå. Det blir nåt att dra för…mja, barnbarn lär det inte bli några, men jag får väl plåga vänner och bekantas småttingar med den sortens Stanley Cup-anekdoter vad det lider.
* * *
Som upplevelse var Zätas 3-1-mål ett västgötaklimax.
Jag trodde det var bortdömt och satt och tänkte att det väl var säreget att vingarna inte protesterade mer, det var ju alldeles uppenbart att Fleury puttade in pucken med rumpan.
Sen sa speakern plötsligt att det stod 1-3 och mer var det liksom inte med baljan som avgjorde hela Stanley Cup-finalen.
* * *
Calle Johanssons lilla gåva funkade ju utmärkt, men Bertil Karlefors, TV4-filosofen, vann slipsmatchen överlägset.
Han hade  nämligen en blågul och när han avslutade segerintervjun med Lidas knöt han av sig den smala lilla saken och gav den till The Captain – som omedelbart hängde den runt sin hals.
Så ska en slipsten – eller åtminstone en slips – dras.
* * *
Dramatiken från målgården i sista sekunden upprepades när jag en timme senare satte mig vid datorn för att börja randa och upptäckte att jag tappat bort läsglasögonen i kalabaliken.
Det hade kunnat sluta i fullständig katastrof, men ST-Maria hittade dem på golvet i korridoren utanför Wings omklädningsrum – och lyckades rädda dem undan segerrusiga spelarfruars sylvassa klackar.
Det känns som att jag nu är skyldig Sundsvalls Tidning att lösa en livstidsprenumeration.
* * *
– Nicklas Lidstrom, come and get your Stanley Cup. It’s yours to bring back to Hockeytown.
Det var så han sa, Bettman.
Ögonblicket därpå åkte Lidas fram, tog bucklan i bägge händerna och sträckte den ovanför sin blonda hjässa.
Ett klassiskt svenskt idrottsögonblick, varken mer eller mindre.
Det finns de som påstår att NHL-bloggen i samma stund sträckte även sina armar mot skyn, men det är naturligtvis bara påhitt…
Så här såg det ut från mitt perspektiv.

* * *
I fem sekunder efter slutsignalen var det dödstyst i Mellon.
Sen stämde hemmafansen unisont upp i dånande Let’s go, Pens-ramsor igen.
Vackert.
Och rätt.
De nästan chockartat tappra ynglingarna från västra Pennsylvania hart gjort ett alldeles magnifikt slutspel och förtjänar enorm respekt.
* * *
Lidas fick förstås många frågor om hur det kändes att vara den första europeiske lagkaptenen med bucklan i famnen.
Själv kunde jag inte låta bli att påpeka att han framförallt är den förste mas som varit i samma situation.
– Ja, det är ju naturligtvis det allra största, sa han och fyrade av sitt lyckligaste leende.
* * *
Pappa Zetterberg, Göran, var så rörd att han knappt kunde prata efteråt.
– Crosby är ju otroligt bra, men…den där lill-parveln är ju lika bra, sa han med darrande stämma och nickade mot sonen.
* * *
Stort att Lidas åkte raka vägen till Dallas Drake och räckte bucklan till honom.
– Jag sa inget till någon, men det bestämde jag mig för redan när slutspelet började. Om vi skulle komma så här långt, då skulle han få den, berättade Avesta-kaptenen efteråt.
* * *
Såna som jag ska förstås inte hålla på och krama några hockeyspelare, men för Andreas Lilja var det omöjligt att inte öppna stora famnen.
Den första skåningen i historien att vinna Stanley Cup är den spelare som bidragit med allra mest till den här bloggen och förtjänade en bamsing,
Skägget var rätt vasst, kan jag säga.
* * *
Någon revbensskada, som det ryktats om, led han inte av. Däremot var Malkin svårt förkyld under de första finalerna, avslöjade han genom sin tolk utanför hemmalagets dödstysta omklädningsrum.
Så ni som ansåg att det måste vara något fel på den excellente ryssen hade alltså rätt.
* * *
Ni som följt den här bloggen vet ju vad för slags klass jag håller som fotograf och förstår det hysteriskt komiska i att jag lyckades få en bild publicerad på bladets förstasida under natten.
Men är det Emma och Zäta så är det. Så här såg den ut.

* * *
Tomas Ros, Michael Nylander, Peter Wennman, Fredrik Modin, Pasi Hiirikoski från VLT, Leffe Boork, Helene St James, ST-Maria, Henrik Lundqvist, Berglund som också är känd som Dalarnas Silbersky, Lasse Anrell, Hasse Andersson, Mats Nyberg från Piteå-Tidningen, Janne Bengtsson och Bengt-Åke Gustafsson.
De tippade alla 4-2 till Red Wings i jätteenkäten NHL-bloggen publicerade dagarna innan första finalmatchen.
Starkt jobbat, pojkar och flickor.
* * *
Just som jag gratulerat en tagen The Mule och återigen hälsat på den av allt att döma obetalbare morbror Klabbis och dessutom tvingats tacka nej till de huttar partypinglan Emma började bjuda omgivningen på ur miniflaskor vodka stod jag plötsligt inför Mattias Ritola.
I fullt matchställ.
Red Wings såg helt enkelt till att även Grand Rapids-reserverna fick dra på sig utrustningen och vara med och fira.
– Det är helt, helt otroligt, sa Mattias och ruskade på huvudet.
Kan man föreställa sig, ja.
Ena säsongen division I-hockey med Borlänge, nästa Stanley Cup-firande med The Big Red Machine.
Det kan man kalla resa.
Roligast av allt:
Mattias, Jonathan Ericsson och de andra hann byta om även i den femte matchen, men de blev det till att gå in och ta av sig utrustningen igen.
* * *
För första gången på hela slutspelet vägrade Sid The Kid komma till presskonferens-podiet efter det slutgiltiga nederlaget.
Ingen klandrade honom.
Men, alltså, den killen…hur jävligt det än kändes igår kan han trösta sig med att han kommer att spela många finaler i framtiden – och vinna flera.
* * *
Segerfesten fortsatte förstås inne i det där löjligt trånga omklädningsrummet ändå, med champagne och cigarrer – och den sötsursvettiga doft som slog emot en redan i dörren har jag inte känt sedan de vildaste fylleslagen i de första, sjukt små lägenheter jag och mina kompisar skaffade oss i Borlänge i mitten av 80-talet.
Angenämt att bli påmind om. Typ.
* * *
Den officiella mediafesten hann ta slut innan jag var färdigjobbad, men Canal Plus-Holmgren hade en förstklassig eftersittning i sin svit.
Det är därför den här texten publiceras senare än planerat, om man säger så…
* * *
Då är det dags att stänga bloggen för säsongen då.
Jag har sett era önskningar om rapporter från awards-showen, draften och 1 juli-rushen, men tyvärr.
Jag ska ha lite semester.
Innan jag drar för gardinerna, stänger fönsterluckorna och låser dörren vill jag dock tacka alla som varit med och livat upp NHL-bloggen under rookie-året..
Det här är det roligaste och mest givande jag gjort under 25 år som. skribent och det beror i hög utsträckning på er som läser och kommentarer och har synpunkter och kommer med glada tillrop och kritiserar (nåja, det där sista får ni gärna vara sparsamma med…)
Så tack allesamman, men särskilt stammisarna hdw, Looter, Bobby Orr, hängivne antagonisten FivePoints, Slusk, Jigsaw,  MNJohan, Ski, johan f, Schaub, Iceman 66, th, Niklas med den egna utmärkta NHL-bloggen, Drinkpinne, Sunny Jim, Alexander, Bruno, Julia, M, Hasse, Thomas P, Martin Berg,  Steeltown, Edin, jepperdi och några andra som jag borde komma ihåg namnet på.
Tack också till mina sidekicks. Framförallt Eken, som är en suverän kaffehämtare och har betydligt bättre musiksmak än ni tror.
Vi hörs igen i höst, tro inget annat.
Tills dess:
So long.