Back in Motown, del 4

Jamenvisst, bloggen avnjuter den här perioden vid zamboni-entrén – ihop med killarna som åker in och skrapar isen i reklampauserna.
Funderar på att hänga på ut ett par gånger, men misstanken om att överstegsåkningen Pelto lärde ut Kvarnsveden GoIF:s pojkar C-lag 1978 inte sitter kvar blir för stark.
* * *
Jaha, Gonäs har noterats för sin första NHL-poäng i historien.
Frögren får ju, liksom Steen, en assist på andra målet.
Väldigt roligt.
* * *
Det är förstås väldigt cool att stå vid plexiglaset och följa en period.
Man förlorar överblicken, men får i gengäld mer känsla för intensiteten, tempot, hårdheten och svårighetsgraden i det spelarna gör.
Dessutom ser man Andreas Liljas vildsinta grimaser i skarpa lägen.
Det är en djupt fascinerande syn.
* * *
Ni behöver inte vara oroliga, eller – om ni är som ”Gösta” – göra er några förhoppningar:
Det blir som vanligt i fortsättningen. Här råkade bara vara extremt idag, på grund av Stanley Cup-ceremonin – och på grund av Torontos sanslösa mediafölje.
– Det är som vid en conference final, suckar PR-chefen och påpekar att man under sådana ju brukar se till att ha extra-läktare.
Första inlägget får ändå stå kvar som bevis på hur fånig jag kan vara ibland. Det vore ohederligt att hymla med.
* * *
En klassisk ”Homer” inleder alltså Detroits målparad säsongen 20008-2009.
Tur, för Detroit,  att det kommer. Toronto var på väg att döda matchen där, men de sista minuterna i den här perioden gick det att känna igen Red Wings igen.
* * *
Jag tycker Toronto är bättre än väntat, men misstänker ändå att Detroit vänder det här i sista.
Sen känner ni till The Drill (ja, hdw gör det i alla fall, noterar jag…):
Slutrapport kommer när allt annat är gjort och jag sitter på hotellet igen.