Back in Motown, del 5 – The end

Det är viss skillnad på stämningen i Detroits omklädningsrum om man jämför med när jag senast var och hälsade på efter en match…
2-3 mot Toronto i galapremiären hemma i The Joe, det var inte riktigt så det var tänkt.
Men så går det när man slarvar och spelar pucken i händerna på hungriga utmanare. 
Den analysen nickar födelsedagsbarnet Zäta (jo, han blev 28  igår) instämmande åt.
– Ja, vi spelade för dåligt i egen zon och gav bort några enkla puckar. Det går inte, menar han
Lidas är inne på samma linje.
– För mycket slarv, säger han.
Några andra svenskar hinner jag aldrig träffa, trots att jag på grund av min ”situation” är först på plats när vakterna öppnar dörrarna.
De försvinner snabbt såna här kvällar…
* * *
Så här såg det ut där jag stod med mina isskraparkillar och bårbärare.

Pressläktarna borde placeras i samma höjd, i alla fall nånstans.
* * *
Jonas Frögren bara står och myser i gästkabyssen efteråt.
Hans korthuggna men glada kommentarer kan ni läsa på annat utrymme här intill under morgontimmarna.
Alex Steen säger sig inte vara det minsta överraskad över den nye lagkompisens stabila insats.
– Nä, inte alls. Jag tycker mig ha hört rykten om att han skulle få skit hemma i Sverige, men han har varit kanonbra under hela campen.
– Killen är inte rädd för nånting, han går ner och täcker skott med ansiktet om det skulle vara så. Och idag såg ni ju att han kan få till. Jag tycker han var kanon.
* * *
Var Def Leppard här alltså?
Av kommentarerna att döma var det så, men det missade jag –  i min jakt på utsiktspost – helt.
Det är jag i så fall rätt glad för.
* * *
Nja, Hossa. Han var väl inte direkt enastående, men hey, det är bara en match. Lite mer tid kan väl han, och hela Detroit, få innan domen faller?
* * *
När jag går mot parkeringen kommer det en luggsliten figur fram och frågar om jag vet att Jesus återuppstår om två veckor.
Det hade jag ingen riktig koll på, men nu vet jag – och ni med.