Galapremiär i The World’s Most Famous Arena, del 2

De saknar sin Jagr och, framförallt, sin Avery.
Men en stor idol har The Garden Faithful kvar.
Det märks med all önskvärd tydlighet under lagpresentationen, som premiären till ära sker genom att spelarna i årets trupp kommer ut på isen en och en.
Jublet som möter nummer 30 är ingenting mindre än ett åskdån.
Henke har på sina tre år blivit en älskad institution här.
* * *
1-1 efter första alltså.
Wade Redden  smäller in en retur efter förarbete av Näslund och Drury dryga sex minuter in i perioden – och fem minuter från slutet styr Brian Campbell som en missil genom Rangers-zonen och droppar en målgivande passning till youngblood Kane.
Inget konstigt med det. Rangers är bäst i början och Blackhawks på slutet.
* * *
Fast det ska sägas att även trio Gomez, Drury och – faktiskt – Näslund föräras stora ovationer.
* * *
Det är ju, som signaturen Ripsurfer påpekar, inte bara så att Hjalmarsson är med.
Han bildar backpar med nämnde superstjärnan Brian Campbell också.
Stort.
* * *
Ros sitter hemma i tv-soffan och skrockar, via sms,  om att det ska bli 6-1 till Chicago.
Det kan han glömma. I fortsättningen är Hawks lika chanslösa som hans Front 242 skulle vara mot…tja, Rolling Stones modell 1970.
* * *
Andrew Ladd är ett rätt roligt namn, om man nu har sån humor.
* * *
Först kommer Varpu fram och frågar om hon ska hämta kaffe.
Sen messar hyresgäst-Johan, som sitter på den lilla pressläktaren mittemot, och undrar om han behöver göra en insats.
Vem behöver Eken? Han kan stanna i Gävle.
* * *
Ska Ryan Callahan fortsätta accentuera sin irländska grinighet på det här sättet kommer ingen att sakna namnen Hollweg.
* * *
Någon undrar om det är  Surkålsmannens mytomspunne dubbelgångare jag har intill mig, men inte alls. Den här surkarten ser inte alls så…konstig ut. Vare sig Herr Surkål eller hans doppelgänger tycker tydligen att premiärer inte är nåt man behöver gå på.
* * *
Wade Redden, som var så keff under försäsongen, har onekligen fått en bra start på serien.
* * *
Att sitta här igen och höra de mullrande ”Let’s Go, Rangers”-ramsorna…det är alldeles fantastiskt, jag vill bara säga det.
* * *
Då kammar vi till oss och släpper pucken igen.
Nu gör ”Macke” mål, faktiskt.