Galapremiär i The World’s Most Famous Arena, del 4 – The End

Ros, min Ros…varför så tyst?
Du sitter väl inte hemma i Hökarängen och är ledsen nu?
Jag sa ju det.
Hit kommer inga Chicago-lag och förstör några fester.
4-2 till sist alltså – med acklamation.
* * *
Jag tyckte Blåskjortorna såg sensationellt pigga ut, men efteråt står Näslund i svettigt underställ och säger att de var sega i benan efter Prag-resan.
– Vi kan mycket bättre än så här, menar han
Snacka om att bygga förväntningar.
Det innebär ju att vi har regelrätta underverk att vänta framöver.
* * *
Fast Freddy Shoestring gjorde en grym sistaperiod.
Dels höll han på att göra årets mål med sin backhand-snurrning framför Huet, dels tuggade han ju i några byten som en duracell-kanin längs sargerna.
Som sig bör fick han duktigt med applåder från the stands för det.
Och som någon sa:
Då kanske han blir så glad att han kan uppdatera sin blogg…
* * *
Henke får konstiga piller av nån massör efteråt och den undersökande reportern i mig hugger förstår direkt:
Vad är det där för knark?
Visar sig vara vätskeersättning.
Sånt tar jag mot baksmälla…
* * *
Chicago-spelarna, de få som sitter kvar när jag tittar in i gästrummet, ser ut att ha fått en duktig avhyvling av Denis Savard.
”Hålögda”, lyder en beskrivning man skulle kunna använda,.
– Vi visste vad vi hade för uppgift och vi genomförde den inte, snäser Svarad också upprört under den provisoriska presskonferens han håller i den svettdoftande korridoren utanför coach-rummet.
Ah, så dassigt var det väl inte?
* * *
Tack, alla kommentatorer som var med under natten.
Det är underbart att ha med er att göra igen.
* * *
Rangers-spelarna tog efter ombyte hissen ner i källaren – också känd som Penn Station – för omedelbar tågtransport till Philadelphia.
– Väldigt skönt. Det går mycket fortare än att flyga, påpekar ”drottningen”, Stevie Valiquette.
Ja, det tror fan. Att flyga från New York till Philadelphia – vilket Rangers mot allt förnuft gör i vanliga fall – är ungefär som att flyga mellan Bromma och Uppsala.
* * *
Avundas Varpu en smula
Hon har bara Lauri Korpikoski att han prata med med – och får ha honom helt för sig själv.
”Mina” svenskar är det alltid en hel drös amerikanska murvlar av alla sorter som ska stå och trängas framför innan jag får chansen.
* * *
Resorb heter de svenska vätskeersättningspiller jag ser till att få hitsända.
Man tar två tabletter innan man går ut – och, om fortfarande vet vad man pysslar med vid det laget,  två när man kommer hem.
Sen är dagen efter inte fullt lika mycket dagen efter.
* * *
Ros kan ju, när han nu sitter där och deppar till sina Front 242-mässor, trösta sig med att den här versionen av Blackhawks kommer att utföra stordåd under säsongen.
Det blir slutspel i Windy City till våren, inget snack.
* * *
Mja, nu är det nog så att jag ska gå ut och ta en liten jamare med hyresgäst-Johan.
Vi hörs – om allt går som det ska mycket snart.