Comeback!, del 4 – The end

Det är mitt fel det här.
När övertiden var slut messade jag Höken, just ikväll hemma vid tv:n i West Village, och yrade om att Fast Freddy Shoestring skulle bli straffhjälte igen.
Det var ju en uppenbar jinxning.
Sorry, Shoestring.
Jag lovar att aldrig mer uppföra mig så dumt.
* * *
Det klagas ibland på att slutresultatet inte framgår i de här slutrapporterna.
Det har ju att göra med att jag utgår från att alla redan känner till utgången – via de vanliga referaten eller livesändningar– och därför fokuserar på…ja, annat
Men för ordningens skull då:
Edmonton vann. Med 3-2. På straffar. Ales Hemsky satte den enda straffen. Zherdev, Shoestring och Näslund missade alla.
Okej, nöjda? Allt klart? Kan vi gå vidare? Fint.
* * *
Det är bara Shoestring jag missar, hdw.
Både Näslund och Henke är kvar och pratar – och framförallt den senare chockar med att vara…ja, positiv, höll jag på att säga.
– Jag tycker vi får vara nöjda med att vi hämtade igen ett 2-0-underläge, säger han och slänger iväg ett benskydd utan att få det att se ut som att han försöker mörda någon.
Har Benoit börjat mata honom med optimist-välling?
* * *
Som smarta läsare nog misstänker drog jag dock hela den där slutresultat-ramsan här ovan för att fylla ut utrymmet.
Det händer så lite efteråt att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva…
* * *
Familjen Nilsson är och förblir familjen Nilsson.
Mini-Magic får inte bara spela lite; han blir helt bänkad i tredje – men efteråt är han ändå ett enda stort leende.
–  Vi vann ju. Då är man glad. Just ikväll fick inte jag spela så mycket, men…äh, än sen?. Det kan man väl inte säga nåt om när grabbarna spelar så bra.
Snacka om optimist-välling.
* * *
Eken är, i sin frånvaro,  förstås grovt skyldig till bristen på skrivmaterial.
Dels blir jag seg i kolan utan den kaffetillförsel han ansvarar för, dels är det ofta han som svarar för de pajaskonster det finns anledning att utgjuta sig om…
* * *
När man står intill Jeff Drouin-Deslauriers är det inte svårt att förstå att det är förenat med vissa svårigheter att få puckar förbi honom.
Pojkfan är lika stor som hans namn är svårt att stava.
* * *
Näslund har en kort matter-of-fact-analys av matchen:
– Vi börjar inte spela förrän efter halva matchen. Då är det svårt att vinna.
Indeed.
* * *
Brooks packar ihop och lämnar pressrummet innan bloggen. Det händer aldrig. Förbannade Eken...
* * *
Ingen Kenta på plats i natt.
– Nä, han har varit ute på scouting-resa i tre veckor, så nu måste han vara hemma och ta igen sig ett tag, meddelar Robban innan han letar sig ut i Garden-korridorerna för att få gaffla lite med Rangers-svenskarna.
* * *
MacTacish om Dolores (Tack för den, Jigsaw…så får det bli i fortsättningen):
– He made a 40-save performance look pedestrian…
* * *
Edmonton, kan det vara en kul stad att bo i, det?
Mini-Magic rycker på axlarna, han verkar inte ha något emot det.
Och det är klart, har man bott i Leksand – även om det nu råkat vara ovanpå Leksandsbaren – framstår väl också en håla på kanadensiska prärien som en metropol.
– Men i Leksand kommer jag aldrig att bo igen, påpekar unge Herr Nilsson med plötsligt skärpa och drar några svettiga hårtester ur ansiktet.
– När jag flyttar hem blir det Stockholm.
Vilka dumheter.
* * *
Då får vi se fram emot tisdagskvällens finalrepris då.
Red Wings mot Penguins i The Joe…ah, låter det inte som poesi?
Jag ska inte dit, men det är HD-sändning på tv:n, så kommentarer kan ni ändå räkna med.