Oh, Canada!

Okej, Nicklas (först  med rätt svar!), Julia, Big Pete, Gozzen, dala56 och ripsurfer – här kommer näven.
Smack, smock  – high five!
För visst, bloggen har flugit till  Kanada huvudstad för att gå på derby mellan Senators och Canadiens.
How about that?
Här är det kallt, snöigt och hockeyfeber.
Montreal ligger ju nästgårds så Habs-fansen har fullkomligen invaderat. Ottawa
När jag checkar in på hotellet i Kanata får jag  trängas med hela familjer i Canadiens-utstyrsel.
– Pappa, pappa. Hinner vi åka in till stan och titta, ropar en slyngel med vimpel i hand.
– Nej, morrar den bastanta pappan, nu ska vi ladda för hockey. Sätt dig i baren och vänta.
Kan nog bli rätt livat här.
* * *
Ja, vi befinner oss ju egentligen inte i själva Ottawa.
Utan i Kanata.
Det är här, i en förort närapå en halvtimme utanför stan, Ottawa håller till. 
Själva Scotiabank Place ligger utslängd mitt i ett industriområde, ungefär som Kinnarp Arena – fast längre från centrum.
Känns väl egentligen så lagom festligt, men så var det på den tiden Senators blev till; nyblivna ägare utan finansiella muskler fick bygga där markpriserna var billigast och det var de långt utanför stadskärnorna.
* * *
Det är inte bara fans på hotellet.
Det är spelare också.
När jag kliver ur bilen utanför entrén kommer George Laraques ut genom dörrarna.
Men kan bli mjuk i ryggen för mindre…
* * *
Själva hallen är dock en modern, luxuös spa-variant av den sort jag gillar.
Heltäckningsmattor på pressläktaren…det är ju själva livet det.
* * *
Laraqaue har en kostym – grå, är den –  i XXXXL-storlek, men den spänner ändå över armar och lår.
Och det är garanterat inte av samma orsak som vissa klädesplagg spänner över några av mina kroppsdelar…
* * *
Kanadensiska immigrationsinspektörer kan vara rätt nitiska, men när jag säger att jag är svensk hockeyskribent och ska kolla Senators skiner i alla den som tar emot mig den här eftermiddagen upp som den sol som inte syns genom molnen över Kanada.
– Really? You’re gonna talk to Alfie, flämtar han andlöst.
 Ja, det är väl förhoppningen.
– Fantastic! Welcome to Canada.
Sen sitter stämpeln i passet.
Att komma hit och spela ut Alfie-kortet är alltså som att komma till Buenos Aires och säga att man känner Maradona.
* * *
För att komma ut hit kör man en trans-canadian freeway.
Det är ju ett tuffare namn än till och med Interstate.
* * *
Det här blir bloggens kanadensiska debut.
Jag var visserligen här vid finalerna förra våren, men då fanns ju inte den här bloggen så det är först nu oskulden ryker.
* * *
Hur modernt det än ser ut i övrigt är pressrummet i Scotiabank, som vanligt, ett deprimerande litet inrökt kyffe utan fönster.
Och där låter som det gör i alla andra faciliteter av samma sort.
Två av stadens stora skriftställare sitter timmen innan nedsläpp och svär som sjöbusar över hur illa behandlade de blivit av klubbens PR-nissar.
Det är fuck hit och fuck dit ,
Jaja, välkomna till New York, pojkar. Där kan ni få dansa tango med PR-avdelningen om ni vill.
* * *
Under de där finalmatcherna 2007 – det hann ju bara bli två här, tyvärr – var det ett liv och ett kiv i de otäckt gulmålade korridorerna runt omklädningsrummen i den här hallen.
Och – det är det nu också. Trängseln är lika stor, surret lika förväntansfullt och känslan av big happening lika påtaglig.
Jag antar att Stanley Cup-final och derby mot Habs är ungefär samma sak i de här trakterna.
* * *
Det är trekvart till nedsläpp och några av de tillresta Montreal-fansen har redan kört igång sin olé-ramsa högst upp i en kurva.
Ha, som sagt – här kan nog bli livat.
* * *
Vad jag inte minns från finalerna är att vi tredje
Kolla

Det är ju rena Wachovia Center.
Den hallbyggare som inser att det är bara är tjafsa att man ser så mycket bättre här uppe och istället placerar pressläktaren nere vid rinken ska få godis av mig.
* * *
Nu rullar ”Let’s go, Habs” runt hela hallen.
Och, alltså, uppvärmningen har inte ens börjat ännu.
 * * *
Det har blivit lite fel, kan man se på sittplatschemat som sitter på väggen här intill.
Den som gjort den tror att jag heter Aftonbladet – och jobbar för mediaorganisationen Per Bjurman.
Hm.
Det är ju nästan lika roligt som att de trodde att Vetlanda-Postens utsände i Detroit i våras hette Vetlanda i förnamn och Posten i efternamn.
* * *
Och vad ska man tro rent hockeymässigt då?
Det är två lag som båda haft problem på slutet som möts  –  ja, oväntat nog har det ju hackat lite även för Montreal – och den som vinner ikväll får rimligen lite ny svikt i steget.
De flesta tror att det blir Montreal, men har en känsla av att Sens kan skrälla lite.
De tyckte själv att de började komma igång mot Rangers i måndags och har förmodligen spunnit hårt på den känslan som gått sedan dess.
* * *
Aftonbladet – utsänd av Per Bjurman.
Jag tycker det låter rätt bra.
* * *
Ja, nyss började uppvärmningen och då lät det som när Rangers gör mål på Garden.
Nä…nu ljuger jag faktiskt.
Sånt satans liv var det inte.
Men nästan.
* * *
Ni som trodde att jag skulle till Jersey…varför i hela helvetet skulle jag vilja sitta och titta på Devils och Panthers?
* * *
Det är oklart om pizza-kedjan får förtroende ikväll också, men hoppas det. Vi vill ha mer cannibale a la Bosporen i Leksand.
* * *
Det blir, slår det mig, första gången jag bara får kanadensiska nationalsången före en NHL-match.
* * *
Ruutu ser ut som att han vill ha roligt ikväll.
Och är det några han gillar att reta upp är det tydligen de vilda Habs-fansen.
* * *
– Hej, säger Alfie från jumbotronen, vi är back in black.
Till tonerna av AC/DC-klassikern bjuder han sedan på en liten smygtitt av den nya, svarta tröja Senators tagit fram.
Fast det är först på lördag, mot Rangers, de spelar i det stället.
Vi får ta och stanna och kolla, tror jag bestämt…
* * *
Har där jag nu sitter, mellan Metro Ottawa och Radio 1200, exakt fem steg till kaffekannorna.
Scotiabank forever!
* * *
Okej, showtime.
Hoppas ni hänger med i natt också.