Oh, Canada!, del 3

Fortfarande 1-1 i Kanata – och spelet är inte fullt lika underhållande längre.
Vi ser många felpassningar och mycket oprecisa skott.
Fan, man skulle nästa kunna tro att man var hemma på Garden igen.
Men förhoppningsvis var det bara en mellanakt också i mer symbolisk mening
* * *
Har nu fått frågor om Sundin från fyra olika kollegor.
Mats, ska du ge oss något att svara snart?
* * *
Stämningen, däremot, fortsätter att vara hypnotisk.
Invasionsstyrkorna från Montreal sjunger ett olé så det går vågor i det goda kaffet.
Jisses.
* * *
Det där med att Carey Price såg osäker ut var bara en synvilla Per Bjurmans utsände, Aftonbladet, lät sig luras av.
* * *
I början av perioden är det dock, något oväntat, lika många säten som gapar tomma som i arenorna south of the border.
Även kanadickerna måste alltså vara ute och trycka i sig korv och burritos och bira fast matcherna börjar.
Jag trodde de hade lite mer kultur…
* * *
Pizzan börjar bli lite degig, tror jag bestämt…
* * *
När ”olé”-ramsan rullar som värst försöker Scotiabank-dj:n kontra med Ramones på högst volym.
Hjälper inte alls.
* * *
Såg ut som att Corey Bass fick sitt arsle duktigt smiskat av Steve Begin.
Ruutu får gärna hjälpa honom att ta revansch – och därefter kan ju Laraque kliva in i handlingen…
* * *
Jag fattade aldrig varför andra Senators-målet blev bortdömt – och det gjorde ingen annan som sitter här heller.
Ni som vet kanske kan hjälpa oss?
* * *
Apropå namn…Begin, är han släkt med Israels gamle premiärminister Menachim?
* * *
Snubben som sköter ackrediteringar går runt och frågar om vi har det bra.
Skulle vara New York det.
Där hade de frågat vad vi har i deras arena att göra.
* * *
Ska vi ha den diskussionen, om tuffa namn, vill jag ha sagt att jag alltid gillat Dallas Drake.
* * *
Nu ror vi det här i hamn, Alfie.
Rock on.