Oh, Canada!, del 5

Ingen ska komma och påstå att det är särskilt roligt att  titta på hockeyträning – ens när det är NHL-stjärnor på isen.
Man blir lika uttorkad i själen som av att följa soundchecks med noggranna rockband.
Likafullt sitter jag under den kanadensiska vargavinterns kallaste dag i Scotiabank Place och mår som en prins när Craig Hartsburg drilla sina senatorer.
Trots de sega övningarna ute på isen – den ena till synes mer meningslös än den andra; behöver de verkligen träna på att passa puckfan? –  känns det…häftigt. Det är nåt med doften av is och zamboni-avgaser, med det avslappnande i att sitta i ett av de bekväma (nåja) sätena bakom båset, nåt med ljudet som fortplantar sig ut från spelargången när en materialare står och slipar skridskor, nåt med den vänliga god morgon-hälsningen både kollegor och pr-människor och spelare möter med, nåt med känslan av att trampa på de våta gummimattorna på väg in mot omklädningsrummet.
Bloggen vill kort sagt ha fram att den känner sig privilegierad som får vara med om såna tråkigheter…
* * *
Heartbreak, lyder rubrikerna i lokalpressen idag.
Och visst var det.
Ottawa förtjänade att vinna matchen mot Habs.
Men det brukar underlätta om man gör mål på de chanser man får.
* * *
Att man inte ska trampa på klubbmärket på stora omklädningsrumsmattan är en regel i de flesta organisationer, men i Ottawa tar dom den på sånt allvar att PR-männen känner sig nödgade att påminna oss utbölingar.
– Ni vet va, säger de oroligt, att ni inte kan gå där va?
Bra attityd. Jo, jag menar det. Det ska fan inte komma nån och sätta en skitig skosula på klubbmärket.
* * *
It sure can get cold in Ottawa, för att travestera Tom T. Hall.
Det har inte varit klokt idag.
Kan det verkligen vara meningen att homo sapiens ska bo och verka i ett dylikt klimat?
* * *
 Veckans avslöjande:
Alfie har skaffat mustasch.
Det har hans lagkamrater också – allihop.
– Ja, det är en grej vi kör nu. Ingen får raka av den förrän vi brutit den här förlustsviten, berättar han och kliar sig lite i sin småglesa, rödlätta variant.
Ibland är man glad att man inte spelar i hockeylag.
* * *
Det var en plockning Price gjorde under straffarna igår som kändes som en Picasso-målning.
* * *
Apropå straffarna skickade Ottawa för andra gången i rad ut Ruutu för att slå en sådan.
Tjenare, liksom.
Som Henke sa i måndags när de frågade om han blev förvånad över att han fick se finländaren istället för Alfie vid mittpunkten.
– Förvånad, ja. Men inte ledsen…
Alfie menar dock att det finns skäl att använda provokatören från Helsingfors  i såna övningar.
– Han var en av Pittsburghs bästa på straffar och vi har varit usla. Jag satte den allra första straffen i NHL sedan straffmomentet infördes, i premiärmatchen mot Toronto året efter lockouten, men sen har det bara gått utför…
* * *
Laraque och hans lagkamrater har lämnat hotellet – och istället ersatts av New York Rangers.
Henke låter direkt ängslig när jag under ett telefonsamtal i ett helt annat ärende berättar vi delar Ottawa-adress för natten.
– Jahaja, säger han med en ton som antyder att han tror att jag ska hålla hela hotellet vaket till gryningen med det som på lokaltidningsspråk brukar kallas sprifest.
Och nu när jag tänker på det…
* * *
Senators-Rangers i morgon alltså.
21.00 er tid.
Då måste ni väl vara med?
Bloggen är det definitivt.