Oh, Canada!, del 9

Det är antagligen lite tidigt ännu.
Men snart, om nån halvtimme eller så, börjar nog stämningen stiga hemma hos Shean Donovan.
Det är nämligen i hans maffiga kåk i Kanata, rakt över gatan från familjen Alfredsson, Senators har lagfest ikväll.
Den var planerad sedan länge och hade antagligen blivit okej även efter en sjunde raka torsk,  men med seger som uppvärmningsgrogg har vi nog riktig ramalama att vänta oss ute i den vräkiga villaförorten.
– Ja, det är väldigt skönt att få vara med grabbarna efter en seger. Det ska bli riktigt skoj, säger Alfie.
Vi kan tro det, ja.
* * *
Jarkko Ruutu gör tv-intervjuer i en sällsam outfit.
Det ena byxbenet i hans underställ är långt – och det andra kort.
Jag förstår dock att tv-kanalerna är så ivriga över att få finländarens kommentarer att han inte hinner byta om.
Det var, på många sätt, hans show det här.
Som när han med några väl valda kommentarer fick dum-Colton att tappa koncepten på slutet.
Det stod ju redan 4-1 och inte mycket tydde på att Rangers skulle kunna åstadkomma en vändning, men ändå. Den sista glimten hopp dog när domaren kände sig nödgad att ge Orr fyra minuter i skamvrån – med fem minuter kvar.
Och Jarkko bara flinade…
* * *
Tv:n står på för Roy-ceremonin i Montreal medan vi ”fajlar”  i pressrummet och Höken, som behöver koncentrera sig på sina bilder, frågar försynt om det går att skruva ner volymen.
De kanadensiska kollegorna tittar mycket klentroget på honom.
Att be människor här att ”mjuta” (härligt ord, inte sant, Svarens Samuraj?)  när Roy hyllas är som det skulle varit att göra detsamma i Martin Luther Kings kyrka i Alabama när Obama hade vunnit och gick fram till mikrofonen.
* * *
Det där med mustascherna i Ottawa hade jag missuppfattat en smula.
Men det om får ni läsa mer om ni köper den fina papperstidningen i morgon.
* * *
Drottningen kan i alla fall glädja sig åt att bloggen tycker att det är en fin gubbkeps han har på huvudet när han knallar genom Scotiabank-korridorerna, mot spelarbussen.
* * *
Rangers kom igång hyggligt i tredje perioden – igen.
Men dessförinnan var det verkligen rena natta’.
Hur kan det komma sig?
De har ju talat sig blåa i fejjan om att de måste vara mer alerta i början, men fortsätter alltså spela skithockey i 40 minuter.
Snackar vi en ny typ av mental blockering här?
* * *
Redden är förstås snabbt ute ur omklädningsrummet och hälsar på alla han ser.
När någon berättar att det ska bli lagfest ser han nästan lite ledsen ut.
Han får försöka trösta sig med tanken på pappa Sathers miljoner under den korta nattflygningen ner över
* * *
Nu dansar Spezza på bordet hemma hos Donovan, det är vad jag tror.
* * *
Markus Näslund hymlar inte när han, i en riktigt skarp ytterrock,  vandrar golgata mot spelarbussen
– Vi förtjänade inte alls att vinna idag. Jag vet inte vad jag ska säga. När vi väl hamnat i underläge kör vi för fullt, men dessförinnan är vi för passiva. Vi vet vad som är felet men verkar inte kunna göra något åt det, suckar han och börjar sen pillra med sin I-phone för att, antar jag, försöka få tag i Alfie.
* * *
Här har vi några fina Höken-bilder från eftermiddagen i Scotiabank:
Karl-Alfred Näslund

Alfie i samspråk med Bruce Garrioch, hockeyorakel monumentale i Ottawa.

Exakt så här kallt var det idag…

Renney blir vindögd, så taskigt spelar hans gossar.

Man of the hour.
* * *
Nu är det verkligen Hockey night in Canada.
Toronto-Chicago och Montreal-Boston rullar på varsin kanal – och senare blir det Calgary-Detroit.
Ah, att vara i ett land där hockey verkligen betyder något.
Jag ska beställa upp lite room service och njuta av det, faktiskt.
Men det kan bli ytterligare någon liten kommentar vad det lider.