The Boston Tour November 2008, del 4 – The end

Trötta?
Nej, ingen i Detroit skyller på back-to-back-faktorn.
– Jag tycker tvärtom vi hade rätt bra fart på benen, säger Lidas när han, i den snofsigaste kostym, kommer ut i korridoren med två signerade klubbor som nån ska ha.
Så varför blev det som det blev då?
– De var effektiva och gjorde mål . Samtidigt begick vi för många misstag i egen zon.
Så nu vet ni det.
* * *
De har rätt bra lag i baseboll, amerikansk fotboll och basket att hålla på i den här stan, så man får ju förstå om sportfansen i Boston  har svårt att slita av sig skjortorna i upphetsning över att det plötsligt går lite bra för ett hockeylag som varit på dekis i nära ett decennium.
Men under slutet är det verkligen kokande, öronbedövande lördagskvällstryck inne i The Garden.
De börjar kanske ändå ana nu…med 4-1 på Detroit är det väl verkligen bekräftat  att Bruins är en contender.
* * *
Herr Hahn, mannen som vanligtvis sköter media-hustlandet åt Red Wings, har av någon anledning blivit kvar hemma i Michigan, så det råder svår förvirring när journalisthopen efteråt väntar på intervjuer.
Ingen finns tillgänglig – och ingen har vi att skicka in i de inre environgerna efter önskade spelare heller.
Till slut går Varpu, som har åkt hit enkom för att prata med Filppula,  fram och beklagar sig för en liten farbror som står och hänger utanför omklädningsrummet.
Då blir det plötsligt snurr på saker och ting.
Det visar sig nämligen vara Illitch himself – laget ägare!
Varpu regerar. När det kniper ska man givetvis söka sig till högsta ort…
* * *
Lilja tycker det är skandalöst att jag tappat bort hans telefonnummer och följaktligen inte kunnat ringa honom för kommentar när han haft sin poängfest.
Och inte blir han särskilt lugnad när jag ånyo skriver upp numret i mitt block och lägger i dataväskan.
– Du kanske hört talas om att det finns en adressbok i mobilen? Där kan du skriva in det, dundrar han.
Hm.
* * *
Nej, Bruins har inte Jonathan Richman som segermusik heller.
Det är nån rap metal som dånar där inne fem minuter efter slutsignalen.
Tänk vad fint det hade varit med…tja, ”Roadrunner”.
* * *
Läppen står förstås som ett bogvisir på Pebben när han, av allt att döma snabbduschad, kommer jäktande genom korridoren för att hinna hälsa på några landsmän från Detroit.
Vi hälsar, men en dotter som sitter i matchtröja på armen tycker det är så lagom kul att det ska talas med nån trist journalistgubben
– C’mon, pappa, let’s go, hojtar hon på underbar svengelska.
* * *
Red Wings bodde vare sig på Four Seasons eller Ritz Carlton.
De bodde, upplyser Lidas om,  på Liberty – ett före detta fängelse.
Då borde de ju, kan tycka, ha kunnat spela lite mer fängslande…
* * *
Pebben har en före detta LHC-spelare med sig som vill träffa före detta lagkamraten The Mule.
Jag ber eventuella clubben-fans i läsekretsen om ursäkt, men jag känner inte igen honom och hinner aldrig fråga om nåt namn.
Ni kanske har några idéer?
* * *
Lilja hade också hoppats få fortsätta mata målskyttar med mördande passningar, men poängproduktionen tycks ha gått i stå.
– Det var kul så länge det varade, säger han och ser olycklig ut.
* * *
Mina Zäta-predictions hade ju så lagom mycket bäring.
En assist (på ett mål som till slut tillskrevs kalsong-Hudler, inte The Mule) är inte mycket att skryta med när man påstått att en spelare är het som Keith Richards inför en världspremiär.
För att nu spinna vidare på de usla Dylan-referenserna:
Something is happening here, but you don’t know what it is, do you, Mister Bjurman?
* * *
Det här är en tänkbar final i vår, är det inte?
Detroit-Boston?
Jodå.
San Jose och Montreal är andra tänkbara komponenter i en sådan ekvation, men just nu ser jag inga andra kandidater.
* * *
”Se nu bara till att knätackla Cam Neely på väg in i presshissen, så vi får lite schyssta rubriker”.
Mail-förslag från en viss Marco Polo-Persson – mannen som ägde den här hallen åt Bladet förra säsongen.
Jag gör mig givetvis beredd, stretchar lite,  men ser aldrig nån annan än den skadade Sturm och honom törs jag bara crosschecka lite i bröstkorgen.
* * *
Vi ses, tror Pebben, första nästa gång Bruins kommer ner till New York nästa gång.
Men det är inte att ge sig fan på.
Här är så rasande trevligt att gå på hockey att jag nog ska snika till mig ytterligare några resor.
* * *
Nu är det läggdags.
Ska med ett tidigt tåg i morrn – så jag hinner se matiné-matchen på det andra Garden.
Vi hörs därifrån.