Ett halvt dygn  går man och suckar över hur deprimerande en måndag i mitten av november kan vara, hur fult vädret är, hur meningslöst allt känns, hur dåligt det går att skriva, hur fattiga idéer man har, hur illa maten smakar, hur taskigt en ny kavaj sitter, hur värdelöst hela ens väsen ter sig.
Naturligtvis är det just en sådan dag diskmaskinen går sönder också.
Men så kommer man hit, tar hissen upp till pressrummet, går ut i den tomma arenan och känner den magiska doft som bor i en ishall – och plötsligt får man svikt i steget igen.
Vid sidan av solnedgångar i Mojave-öknen, gorgonzola-salladen på Elaine’s, kvinnor och Aaron Nevilles stämband är nog hockey det bästa gud uppfunnit.
* * *
I kväll avgörs Rosie O’Donnells öde.
Om fansen på Garden vägrar glömma fadäserna mot Bruins och fortsätter bua varje gång han har pucken, då är det officiellt:
Rangers har en ny Malik.
Coach Renney är för övrigt inte alls glad över fansens reaktioner och höll ett brinnande försvarstal för Rosie efter matchen i lördags.
– Jag är besviken. Han är en underbar människa, lagkamrat och spelare. Jag skulle vilja se de som buar ställa sig på den dåliga isen och försöka ta emot en dålig passning, fräste han på presskonferensen.
Ja, så kan man ju säga och tycka. Jag är själv en mjukisbyxa i själ och hjärta – jo, jag ÄR det – och när krutröken lagt sig tycker jag alltid synd om de spelare som blir mobbade av  läktarbusarna i den här hallen.
Men har man den hållningen ska man spela – eller, som i det här fallet, träna – någon annanstans.
För det är hårt i den här stan.
Sportfans i New York betalar svettiga priser för att få se sina favoriter och anser att de har rätt att kräva allt och lite till av dem.
Så är det i baseboll, så är det i fotboll, så är det sannerligen i basket – och så är det i hockey också.
Korkat?
Som sagt, det kan man tycka – men inte göra mycket åt.
Rosie får bevisa för dårarna att de har fel, stå ut med att vara spottkopp – eller se till att bli trejdad.
* * *
Ottawa är alltså på besök ikväll. Ett Ottawa som krisar rätt brutalt efter två raka förluster mot stinkande Islanders.
Coach Craigsburg försök till lösning på problemen: 
Han återförenar Pizza-kedjan.
Alfie spelar alltså med Spezza och Heatley ikväll.
Det har funkat förr, milt uttryckt, men  bara patologiska optimister kan hoppas att det ska smälla direkt. Eller?
* * *
Eken?
Vem är det?
Den som brukade kallas så och ibland var här och kollade hockey har nu åkt till Florida på nåt fånigt teknikjobb och vad den här bloggen anbelangar finns han inte mer.
* * *
Liten match i matchen i natt:
Wade Redden, som ju gjort elva säsonger i Ottawa, möter sitt lag i en tävlingsmatch för första gången.
Hur det går?
Well, som rubriken i Post lyder:
Wade and see…
* * *
När man frågar Ottawa-journalisterna hur det gått för Alfie blir de nästan generade.
– Hm, mumlar de tyst och petar lite i pressrumskrubbet, han har inte gjort mål på tio matcher.
Anmärkningsvärt, onekligen.
Men han brukar gilla att spela mot Henke, så vem vet.
* * *
Näslund tränade inte igår, enligt Renney på grund av ”ett skrubbsår på en kroppsdel vi just tagit hand om”.
Snacka om praktexempel på hur fånig NHL-coachernas neurotiska hemlighetsmakeri kring spelarnas skador kan te sig.
”Macke”  ska dock vara klar för spel ikväll – och vi får väl hoppas att motståndarna inte klurar ut var han har sitt skrubbsår och ser till att det blir värre…
* * *
Som den store Bruce Garrioch på Ottawa Sun konstaterar kan Senators i trösta sig med att de leder NHL i en kategori:
Möten.
De har tydligen ägnat oändliga timmar åt att försöka tala sig ur problemen.
Spela hockey istället, som Abris skulle sagt.
* * *
– Tjänare Sal, säger jag när jag klättrat upp till pressholken.
– Tjänare, svarar han.
Och sen kommer det:
– Henrik…he’s a hell of s swede!
* * *
Dan Girardi är ju uppfriskande ärlig när han i intervju med NHL.coms Dan Rosen får frågan om favoritsajter på nätet.
– Definitivt mitt bankkonto, svarar Danny G.
Önskar jag kunde säga detsamma…
* * *
Kaxig efter Näslund-observationerna  i lördags hävdar jag nu att det är Fast Freddy Shoestring som ser het ut på uppvärmningen.
Kan bli nåt.
* * *
Han var inte särskilt rolig när jag försökte prata svenskhat med honom under finalerna i våras, men Varpu hävdar bestämt att hon aldrig har det bättre än när hon får tala med Jarkko Ruutu.
Så ikväll är hon uppspelt, finländskan.
* * *
Som vanligt värmer Alfie upp utan hjälm.
Det kan inte nog understrykas hur mycket bloggen uppskattar såna tilltag.
* * *
Uppe i Toronto har de, åtminstone tillfälligt, slutat febra om Sudden.
Nu handlar allt om när – inte om – Brian Burke tar över GM-jobbet för Leafs.
Damien Cox skriver bra krönikor i ämnet här – och har några inlägg ner en fin analys av Barry Melrose-cirkusen i Tampa också.
* * *
Rangers brukar vara bra språngbräda för lag som vill bryta trender, så helt säker är jag inte när jag nu säger att Rangers vinner med 4-2 ikväll.
Varpu tror dock, just för att Senators måste vinna, på bortavinst 1-3.
– De är pissed, menar hon.
Vad tror ni?
Jag återkommer traditionsenligt i första pausen.

Jamen, fuck…det blev ju rena Pittsburgh-magin det här.
Återigen hade jag gett upp och börjat packa ihop väskan när Garden exploderade av lycka.
Ja, redan i mitten av tredje satt jag och suckade för Varpu om att det var kört, att ingen i Rangers skulle kunna sätta en endaste puck på Thomas, att det väl ändå är själva fan allting.
Men så snärtade Dawes – måltorkans själva ansikte – in en reducering och när det bara var 53 sekunder kvar kvitterade Macke också.
Hur är det möjligt? ”Mina” lag lyckas aldrig komma tillbaka i slutet av några matcher.
Nu har Rangers gjort det både en och två gånger.
– Visst är det konstigt, nickar Henke instämmande när han efteråt sitter i sin keps och svettas.
– Jag kan inte minnas att vi lyckades med det en endaste gång under mina första tre säsonger här.
– Men det är ju väldigt skönt när det händer.
Indeed.
* * *
Trycket i den här hallen när dylikt händer – och Rangers dessutom går och vinner på straffar – är ingenting annat än overkligt.
Det där samfällda vrålet…det enda jag kan jämföra med är uppskjutningen i Cape Canaveral när Fugelsang gjorde sin rymddebut.
* * *
Rosie O’ Donnell har hunnit lämna omklädningsrummet när pressuppbådet ramlar in.
Det var det ju ingen jättehöga odds på…
* * *
Han ställdes mot Wheeler, Kessel och Bergeron.
Men det var bara en av Bostons straffskyttar som lyckades göra Henke nervös.
Pebben.
– Ja, faktiskt. Jag stod  och tänkte på alla han sms han skulle komma att skicka om han gjorde mål….
Se där, nu vet ni vad en världsmålvakt funderar över när matcherna ska avgöras.
* * *
Näslund är förstås omringad av av murvlar efteråt.
Men han är inte typen som brister ut i någon överdriven extas bara för att han råkat bli hjälte.
Lugn, samlad och saklig i alla lägen – det är ett intryck den lågmälde ångermanlänningen redan hunnit etablera på sin nya kust..
Jag tycker det känns sympatiskt.
* * *
Pebben lyser upp när han får höra om Henkes kommentar.
– Näää….så många sms hade jag väl inte skickat. Ett och annat kanske.
Sen petar han lite med tungan på den sedvanligt enorma prillan och säger:
– Nu är det ju jag som får en massa sms istället.
Ja, Henke. Avlossa mobilen.
* * *
Okej, vi kompromissar väl då. Här är en bild på Varpus hand!

* * *
Fem poäng av super-Bäckis.
Nu hjular Eken ner mot tågstationen i Newark.
* * *
Lundqvist hade ingen aning om huruvida den där sista straffen gick in eller inte.
– Nej. Men sen såg jag ju sen på jumbotronen att den tog i stolpen, säger han innan Scott Greenstein – power player på Sirius Radio och monumental Sverige-vän – kommer över med sin familj och har lite kramkalas.
* * *
Frågar Fast Freddy om hans ska ut och fira i New York-natten
– Nej, det har jag inte gjort mig förtjänt av, svarar han dystert.
Men den självkritiken finns det ingen grund för.
Klart shoestring ska ha en lördagsgrogg eller två.
* * *
Loui Loui har gjort två mål också – so far.
Svensknatt pågår i NHL.
* * *
Sal, ni minns pressläktarvakten, kommer fram när allt är klart, gör en high five och säger det igen:
– He’s a hell of a swede.
* * *
Det här är, enligt räkneverket, Biffens 600:e inlägg sedan NHL-bloggen startade. Det tycker jag att JAG förtjänar att få gå ut och fira…
* * *
Over and out.
Vi hörs om inte annat på måndag, när Senators kommer hit och försöker återupprätta det inte helt gloriösa rykte man får efter två raka torskar mot ett Long Island-lag.

Jovisst leder Bruins nu.
Med 2-0.
Och hur kommer tvåan till,  tror ni?
Jo, i numerärt underläge – sedan den fördömde Rozsival klantat till det på offensiv blå IGEN!
Man tror ju faktiskt inte sina klarblå.
* * *
Hur många gånger i karriären har Näslund åkt ut för roughing?
Det måste vara ungefär lika ofta som någon tänkt att George Parros påminner som Foppa.
* * *
Kommentar från pressläktardjupet strax efter 0-2-debaclet:
– Vi har läst fel i programmet. Det är inte Rozsival som har nummer 3. Det är Rosie O’ Donnell.
Det kallar jag fyndigt – och fortsättningsvis är det så klantskallen får heta i den här bloggen
* * *
Att det ska vara så roligt att se en domare drutta på arslet – eller, som i det här fallet, på näsan….
* * *
TV-räddning? Det konstverk Henke utförde med plocken strax efter Mackes utvisning var större än så. En bra regissör skulle kunna göra en hel film enkom om den prestationen.
* * *
Naturligtvis har Rosie O’ Donnell fått överta Maliks fallna mantel nu.
Så fort han är i närheten av pucken buar hemmafansen så det dånar inne här…
* * *
Och Rosie O’ Donnell. är alltså värd en årslön på fem miljoner dollar, enligt pappa Sather.
Morsning korsning.
* * *
Det var the hardest working man in showbusiness ni såg på Roger Hedströms bild i förra inlägget….
* * *
Det var inte precis några fel på räddningen Kungen gjorde innan 0-1-målet heller.
Riktigt surt att ingen kunde sno returen från Chara.
* * *
Visst blir det gruff.
En kaxig beanboy, garanterat helt införstådd med vad han ger sig in på, reser sig upp på sektionen nedanför murvelläktarn och börjar håna hardcore-fansen bakom oss.
Sekunden senare haglar ”fuck” och ”asshole” och ”motherfucker” genom det korvdoftande luftrummet.
Det är en kul kväll på Garden det här.
* * *
Fast Tim Thomas...det känns faktiskt helt otänkbart att low scoring Rangers ska kunna överlista honom.
Det skulle inte gå ens om de fick spela fem mot en – eller kanske särskilt inte då…
* * *
Efter matchen då. Jag hälsar väl till Rosie från er om jag ser honom…

Det verkar som att Rangers faktiskt har fattat att man inte kan sova mot årets version av Boston.
För en gångs skulle börjar de riktigt piggt och aggressivt.
Sen får de ett powerplay och  då kommer anstormningen förstås av sig; faktum är att bara ren flax räddar Blåskjotorna undan ännu ett mål i arslet i numerärt överläge.
Och ju längre perioden lider, desto mer Boston blir det ju.
Men det står alltså 0-0 efter första
* * *
Nej, det BLIR inga bilder på Varpu. Hon har hotat mig med en duktig smocka om jag publicerar en sådan och tro mig, det är ett löfte hon utan problem kan infria.
* * *
Det är riktigt bra liv i luckan ikväll – framförallt när Boston-fansen gör sig hörda. Sånt tolerera The Garden faithful förstås inte – och kontrar med dånande ramsor.
Vänta bara tills Pebben stänker in ettan.
Då blir det gruff också.
* * *
Jävlar, Henke är långt ute och vevar  där på slutet – och får dånande ovationer för tilltaget.
Om han missat hade det inte blivit lika kul….
* * *
Hade glömt att Mike Ryder ju för satan är i Boston i år.
Honom glömmer ingen leksing. Vid sidan av Tomas Forslund kan han  vara den bästa vi nånsin haft.
* * *
Varpu får se att era kommenterar och har följande hälsning:
– Jag har karisma och personlighet. Det får ni nöja er med att veta.
* * *
Mara kom ju hit från Boston, det kanske förklarar varför de nödvändigtvis ska tjafsa med honom.
* * *
Däremot kan ni, tack vare ett mail från en Roger Hedström, få veta hur det ser ut när bloggen ger järnet i en periodpaus…

Fint va?
* * *
Brad Park, en av mina första idoler, zoomas in i jumbotronen.
Han ser idag ut som Paulie Walnuts, visar det sig.
* * *
Rangers gör det bra, men i nästa paus leder Bruins, det är vad jag tror.
Vi hörs då.

Lång dags färd mot Original Six-möte…
Först var det så kallad filmjunket på Ritz-Carlton vid Central Park i svinottan (ja, okej, då, 10.00, men för att vara lördag är det väldigt tidigt…); rökte Marlboro med en kvinnlig kollega från Polen och talade politik med Kevin Bacon. Rätt trevligt.
Sen åt jag Les Halles-brunch med kusin Åsa – flygvärdinna på snabbvisit i Gotham.
Och därefter var jag tvungen att jäkta hem för att randa lite hot stuff åt nattchef Kasvi.
Men nu är jag här, i det bedagade gamla  pressrummet, och  allt ser ut som det ska.
Brooks sitter nerböjd över laptoppen i sitt hörn, Luffaren muttrar surt i sitt och de andra – de som hatar Brooks; dels för att han är bäst, dels för att han inte socialiserar – sitter och flässar över sina middagstallrikar.
En värmande syn…
* * *
Jag blir alltid extra glad när Bruins kommer till stan.
Tidigare har jag inte riktigt kunnat förklara varför, men det är nåt med själva klubbmärket hos vissa lag, med tröjorna, med känslan runt organisationen som liksom bara attraherar och så är det med Boston.
Nu är de  dessutom bra – och roliga att titta på. Av de tv-matcher jag sett i år har få varit mer underhållande än de pojkarna från Beantown spelat.
Så:
Jädrar vad skoj det här ska bli!
* * *
Jo, i kväll är Eken faktiskt på hockey.
Men – inte här.
Eftersom han är kär i Bäckis har han istället tagit tåget till Newark för att se Devils-Capitals.
Kort sagt:
Man kan ta Eken ur Gävle, men man kan inte ta Gävle ur Eken.
* * *
Bruins-spelarna verkar se fram emot kvällen, de också.
– När man kommer till New York City och får spela mot Rangers blir det alltid lite extra upphetsning, säger backen Dennis Wideman till klubbens hemsida.
– Nu leder de ju konferensen också och man vill alltid slå de som ligger först.
Det råder inga tvivel om att Rangers inte kan uppträda lika sloppy som vanligt idag.
* * *
Jag glömde mitt favoritparaply på Les Halles.
Mycket upprörande.
* * *
Bortafans har man inte sett särskilt många av under de senaste säsongernas Rangers-Bruins-bataljer, men nu skymtar jag en hel armé i Blade Runner-skymningen på sjunde avenyn.
Det väcker förhoppningar om bra läktarmatch också.
* * *
Devils-Capitals…när bloggen sitter här och är på sitt bästa humör…vilken lallare.
* * *
Dubinsky förklarar hur det är möjligt att han inte fick hjärnskakning när han åkte med huvudet rakt i isen ute i Newark i onsdags.
– Jag har skallen full av cement.
* * *
Nu har jag förflyttat mig till pressläktaren (när Eken inte äter finns det ju ändå inget underhållande att se i pressrummet),,,.
Och tron’t ni på fan (ja, det är borlängemål, men det får ni ta): Den förbannade Armbågsmannen sitter redan här.
Vad är det för fel på fanskapet? Bor han här?
Nå, nu sitter han ändå några platser bort så med lite tur slipper jag bli elbowad matchen i ända.
* * *
Sal i samspråk med gemytlig liten farbror som trampat upp till oss.

Sal är klassisk vakt på Gardens pressläktare. Han har jobbat här sedan Frihetsgudinnan var nybyggd och att hälsa på honom känns som att hälsa på själva New York.
* * *
Nu har värmningen börjat och trots att det väl är sådär en 50 meter ner till isen ser man prillan under Pebbens läpp.
* * *
Varpu verkar inte heller komma.
Hela maskinen håller på att braka ihop och som Seargent Barnes säger i ”Plutonen”:
– When the machine breaks down, we break down. And I won’t allow that.
Jag måste helt enkelt skaffa mig nya hockeykompisar.
* * *
Mitt rättstavningsprogram till ändra ”prillan” till ”pirkan”.
Pirkan?
* * *
I det här fågelperspektivet ser jag uppvärmningen.

Det framgår ju inte på amatörens lilla mobilbild, men som i alla klassiska hockeyhallar står de verkliga fansen alltid nere vid isen under uppvärmningen.
Jag gillar den synen.
* * *
Min åsikt är att ni övervärderar Atlantic-divisionen.
Rangers, Flyers och Devils är alldeles på tok för ojämna lag.
* * *
Det är ju inte så att Chara direkt behöver värma utan hjälm.
Man känner igen honom ändå, så att säga.
* * *
Sal tycker förresten att Lundqvist är ”one hell of swede”. Det säger han nästan varenda gång jag kommer vaggande uppför trappan.
* * *
Näslund ser het ut på värmningen. Nu händer det. Hat trick.
* * *
Nämen titta, nu kom Varpu ändå. Så maskinen hackar igång igen.
Och jag ska ta och gaffla lite med henne.

Det råder väl sedan länge konsensus om att Atlantic är NHL:s bästa division, men konkurrensens har skärpts också i det avseendet.
Så här rankar jag de sex grupperna as of just nu.

1. Pacific
– Här finns tre väldigt seriösa cup-contenders. Jo, jag tror fortfarande att Dallas praktsvacka bara är tillfällig. Samtidigt har Phoenix börjat röra på sig och fan tro’t om inte till och med Kings plötsligt vill diskutera också. Bättre blir det inte.
2. Northeast
– Utvecklingen har varit explosionsartad uppe i nordöst. För bara tre år sedan var ju det här en av de blekare NHL-flockarna. Nu är kvaliteten, och konkurrens, knivskarp. Visst, Ottawa tycks ha saggat ihop, men vi  vet ju att det finns stora kvaliteter även där.
3. Central
– Världens bästa lag har fått lite mer konkurrens nu när Chicago bjuder upp till lite tango, men diskrepansen mellan ettan och femman är fortfarande väl stor här.
4. Atlantic
– Vi har ett briljant lag i penguins – och ett uselt i Islanders. Däremellan skvalpar tre manskap som är och förblir myterier.  Riktigt bra eller mediokra? Vem vet.
5. Northwest
– Min kompis Varpu tror ju att Wild går till final iår, så det här kanske jag får äta upp, men jag tycker att det här känns som en jämntjock församling utan några riktiga utmanare.
6. Southeast
– Washington har börjat skjuta skarpt, men det är de rätt ensamma om.
Några åsikter i ämnet bland kommentatorerna?
Jag ser fram emot dem.
* * *
Hockeyfrillan is out.
Barry Melrose fick idag sparken av Lightning och ersätts med omedelbar verkan av sin assistent Rick Tocchet.
Inget konstigt med det beslutet, tycker jag. Ett sådant talangfullt manskap ska en coach kunna krama mer ur.
Å andra sidan: Redan när Melrose satte sig på planet till Tampa tippade de flesta att det skulle gå just så här. Vad skulle de anlita en sån lättviktare för?
* * *
Ikväll har jag jobb ute på stan,
Men när suveräna Boston i morrn kommer till Garden är bloggen på plats igen.

FiiiiiiiivePoiiiiints.…var ääääääär du?
Ah, vad roligt det hade varit att få påpeka för honom att Rangers fortsätter äga lillebror från downtown Newark.
Men vi nöjer oss med dig då, Mackyyy.
Visst börjar det bli lite jobbigt nu?
* * *
Ett mål och tre assists mot Carolina…Bäckis is back, för – något långsökt – travestera AC/DC.
Nu blir det åka av framöver, det är vad jag tror.
* * *
Vad gjorde Colton inne i ett powerplay på slutet?
Bara undrar.
* * *
Stackars Weekes. Det som började så bra. Sen fick han kliva av. Snart skaffar killen en voodoo-docka som föreställer Henke.
* * *
Det var inte bara Berglund som hade en bra kväll uppe i Buffalo.
Hanky Tank Tallinder var på okaraktäristiskt poänghumör också.
Först spelade han fram Tim Connolly i första, sedan smackade han själv in matchavgörande målet i tredje.
Det händer nästan lika sällan som någon berömmer downtown Buffalo för dess skönhet.
* * *
Nu slår vi igen butiken för ikväll.
Men i morrn håller vi öppet igen.

1-4 plötsligt.
Hygglig vändning.
Och nu saknar man ju FivePoints ännu mer.
Var är du, pöjk?
* * *
Bruno, Marc Staal är sedan slutet av förra säsongen Rangers bäste back – tillsammans med Dan Girardi.
Och ja, han är bara 21 bast.
* * *
Bäckis är uppe i tre assists nu – och i Buffalo har Patrik Berglund alltså både gjort ett eget mål och spelat fram till ett för Blues.
Fin svenskkväll, verkar det som.
* * *
Synd att David Chase aldrig hann se Brent Sutter innan det var för sent.
Devils-coachen hade varit perfekt som en ny Furio.
* * *
Man vet att det är en speciell kväll när Rangers till och med gör i mål i powerplay.
Ja, det har förvisso varit i 5-mot-3-överlägen, men det är ändå  ett framsteg…
* * *
Jag menar, han ser ju alldeles livsfarlig ut, Sutter.
Jag skulle inte vilja ha med honom att göra om jag varit den som orsakat Devils andra 3-mot-5-underläge i en och samma period.

Det är ju bara att hålla med hdw.
Inte är det som igår precis.
Och det finns inga skäl att hoppas på så mycket mer, i alla fall inte i målväg.
Vare sig Rangers eller Devils producerar mer än Malmö brukar göra – i fotboll.
* * *
Var har FivePoints tagit vägen?
Är han så förkrossad över Maaaaartys långtidsskada att han inte ens orkar håna ett Rangers som ligger under?
Det är ju nästan så man blir orolig.
* * *
På en punkt har vi ändå roligare ikväll:
Det är HD-sändning…
Vilket grymtande det blev om det då. Att man blir besviken när det inte sänds på det sättet inte konstigare än att ni föredrar färg-tv framför svartvitt. Så stor är skillnaden, tro mig,
* * *
Caps har 3-1 mot Hurricanes efter första – och Bäckis är noterad för två assists.
Ska huvudstadens youngbloods äntligen börja dansa igen?
* * *
Kevin Weekes må vara en av världens trevligaste människor – jo, faktiskt – men har hämnd att utkräva på Lundqvist och so far leder han ju matchen i matchen.
* * *
Tråkigt för Devils-fansen:
De har ingen Scott Gomez att bua åt; han har nån konstig benskada och spelar inte.
Å andra sidan verkar det ju inte vara så många på plats…

Det blev ju för fan precis som i den där femte finalen!
Penguins kvitterar när det bara är sekunder kvar – och avgör sen i sudden.
Visserligen behöver Fedotenko inga tre perioder på sig för att sätta sjuan (!), men ändå.
Känslan är densamma.
Och det är verkligen bara att böja sig för Penguins, som aldrig gav upp.
Magnifik insats.
* * *
Även poeten har fläckar. För visst, det var Datsyuks tabbe det där.
* * *
Det fanns mer som påminde om bataljerna i våras.
Pittsburghs fem-mot-tre-läge till exempel. Återigen var det tre svenskar inne på isen, även om  en alltmer förträfflig Lilja ersatt Kronwall, och det såg ut som att de skulle fixa det igen, men Penguins fick revansch i den lilla matchen i matchen också.
* * *
Nu kan reportern här försöka ringa Detroit-svenskar tills lurarna där uppe i Michigan går sönder. Ingen kommer svar…
* * *
Nu kom sushin, så nu ska jag avnjuta den och Calgary-Toronto.
Vi hörs snart.