Hockey Tour in California, del 19 – The End

Nähä, det blidde inget mer.
3-2 till Sharks.
Då kan man väl inte påstå att Rangers simmade i land med alla lemmar intakta, men de spelade faktiskt så bra i tredje att det inte känns som att de blev uppätna heller.
Så, tja de är mer Hopper och Brody än Quint när de flyger hem i natt.
* * *
Douglas satte aldrig Shoestring, som utlovat.
– Äh, Fredde har ju spelat i Phoenix länge och mött oss så ofta att han vet att man ska hålla sig undan, flämtar han när han kommer ut från det extrapass i gymet han tydligen tycker att han behöver efter 60 minuter intensiv hockey.
Det visste däremot inte Redden…
Men att just han fick sig en åktur in i sargen är det förstås ingen med Rangers-sympatier som direkt beklagar.
* * *
Nabby, som de fånigt nog kallar Nabokov i San Jose, sitter efteråt kvar på omklädningsrumsbänken och skrockar med en rysk reporter.
Jag förstår inte ett ord – och ändå gör jag det.
Reportern ställer, fnissande,  frågor han har förtryckta på ett papper och Nabby svarar med kvävda skrattattacker.
Vi har alltså att göra med en rysk, förmodligen mer skabrös tappning av vem-skulle-du-ta-med-dig-till-en-öde-ö-utfrågning.
* * *
Så olika det kan vara…
Sharks-spelarna konstaterar att två poäng är två poäng, men att de är missnöjda med spelet.
Rangers-spelarna, å sin sida, beklagar att det förlorade, men är nöjda med vad de presterade…
* * *
Mitt under brinnande liveblogg måste jag ringa Andreas Lilja och höra hur det kommer sig att han gör mål för första gången på 81 matcher.
– Ja, svarar han, vad gör man inte för att komma med på din lista över underskattade svenskar i ligan…
* * *
Vid ett tillfälle ser Nabokov emellertid sur ut också.
Där gick han kanske för långt, reportern – och jag skulle ju bra gärna vilja veta på vilket sätt.
* * *
Jag trodde Canucks skulle vinna på ren glädje över Sudden-dealen, men när the youngbloods i Chicago är i form, de spelar det ingen roll hur glada motståndarna är.
* * *
Det är bråttom i Rangers-kabyssen efteråt.
De ska raka vägen till flygplatsen för nattflight hem till New York.
Som vanligt äger säkerhetskontrollen rum redan i hallen. Det är en rätt lustig syn när nyduschade hockeyspelare ställer sig på led  vid ett bord och blir visiterade.
Visste man inte att de skulle ut och flyga så…äh, vadå, fattar man inte det är man ju dum i huvudet.
* * *
Jublet när Murray knockar Redden kan vara det högsta på hela kvällen.
”Dogge”  är stor publikhjälte. Här också.
* * *
Henke stressar dock inte.
När en sån som Näslund redan gått igenom säkerhetskontrollen sitter han fortfarande kvar i ett tomt omklädningsrum och river loss tejp från fotlederna.
– Sa jag inte nått om powerplay före matchen, stånkar han samtidigt.
Jo, det var nåt sånt…
* * *
Sharks-tränaren, McLellan, ser alltid ut som att han behöver en karta Sobril, men under den korta presskonferens han håller i de rymliga korridorerna utanför hemmarummet säger han att han är nöjd.
Lite grann i alla fall.
– Bränslet tog slut under andra halvan av matchen, men vi fortsatte kämpa. Det var bra, mumlar han.
* * *
Även det nu blir lite jäktigt till planet kan Rangers-spelarna glädja sig åt att de är hemma i New York i gryningen.
Tänk på bloggen som har bagarväckning 05.00, måste köra till San Francisco och sen kanske inte kommer hem i alla fall.
En ny vinterstorm är under uppkokning i nordöst.
Nåt annat hade jag inte räknat med.
* * *
Men McLellan säger också att han har spelare i laget som måste inse att de inte är Thornton och Marleau.
– Somliga försöker göra saker de inte kan. Vad är poängen med det?
Det kunde vara värre, coach.
I Rangers finns det spelare som INTE försöker göra det de kan.
Vad är poängen med DET?
* * *
Nej, nu börjar bränslet ta slut här med , och  jag säger som Dylan:
I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough.
Den väldigt angenäma Kalifornien-turnén är över och ridån går ner nu.
Vi hörs på mer skonsamma tider i veckan – om jag nu kommer hem.
So long.