Wrigley Field, del 3

Guten morgon, som min vän Stig Ågren i Palm Springs alltid ropade så glatt han kunde när han väckte en och visste att det kanske inte stod så förbannat bra till.
Själv ägnade han sig aldrig åt nåt så poänglöst som baksmällor. Istället klev han, även efter de blötaste nätter,  upp vid sju och vägrade må nåt annat än bra.
Så:
Guten morgen!
Hur har ni det?
Lite kämpigt med vätskebalansen?
Lite skakigt?
Lite ångestladdat över sånt som sades och gjordes under natten?
Ha ha, jag vet hur det kan vara en nyårsdag. Själv brukade jag försöka bota alla såna symptom med backhoppning från Garmisch-Partenkirschen.
Ni får använda den här bloggen i samma syfte nu.
Jag är er Plex i  motvinden.
* * *
Termometern visar på något mildare temperatur idag, men det är en chimär.
Vi har fått in rå, fuktig luft från Lake Michigan – och dessutom blåser det en elak Chicago-vind.
Jag är rätt glad att jag inte behöver åka skridskor om nån timme.
* * *
Natten?
Jo, den var trevlig här också.
Spelarna la sig tidigt och därefter gick bloggen ut och partajade med deras fruar.
* * *
Snö kan det bli också.
Det måste man ju nästan hoppas på. För totalt-annorlunda-faktorn.
* * *
Ja, Rille. Det är möjligt att den där mössan går bort. Men jag hade ingen egen med mig och fick ta en som låg och skräpade i pressrummet. Så kan det gå.
* * *
Några nyårslöften?
Jag har ett:
Jag ska aldrig mer dricka. I alla fall inte med spelarfruar kvällen innan matcher som börjar vid tolv.
* * *
Stämningen verkar det inte bli några problem med.
Redan när jag anländer, två och en halv timme innan första nedsläpp, är det igenkorkat med Blackhawks-fans i de sädiga kvarteren runt Wrigley.
Och de har kul.
Såklart.
Är det nåt amerikaner är bra på så är det att ställa till med fest inför såna här tillställningar.
* * *
Ivanhoe...visar dom fortfarande den?
Det var ju ett annat baksmällepiller den här dan.
Så vill ni får ni förstås se mig som Ivanhoe också.
* * *
Rille, jag tror inte du ska hoppas för mycket på fajter.
Bland spelarna talades det igår mycket om att spelet nog knappast blir särskilt fysiskt under de här egenartade förutsättningarna.
* * *
Alltså…tolv. Vad är det egentligen för jävla tid att starta en nyårsdagsmatch på?
* * *
41 000 kommer att sitta här inne vid matchstart.
Men som Prigoda var inne på i en kommentar finns det extraplatser utanför arenan också.
De som äger husen runt Wrigley har bygg läktare på taken med perfekt vy över center field och även dit kan man köpa biljett.
Det är väldigt coolt.
* * *
Nu ser jag att Loitzl vann i Garmisch-Partenkirchen.
Heja.
* * *
Isen är fortfarande ett aber, sägs det här.
Det är stora sprickor och till och med kratrar i den.
Fint om någon vrider sönder ett knä i en sån här jippo-tillställning.
* * *
Gary Bettman går förbi bakom Biffens rygg.
– Happy new year, säger han till ingen speciell.
Äh, håll käften, gubbe.
* * *
Ifall ni missade den vanliga artikeln idag svarade Detroit-svenskarna så här på frågor om när de senast spela utomhus.

– Jag kommer inte riktigt ihåg, det måste ha varit i Stöde nån gång. Där hade de ingen hall. Fast jag har spelat i kalla hallar och vet hur det känns när tår förfryser.
Henrik Zetterberg.

– Det minns jag faktiskt inte. Men det kan ha varit i Norrköping. Där fick vi spela utomhus med Landsbro några gånger. Fast det är väldigt länge sen, jag var inte gammal.
Johan Franzén.

– Jag växte upp på utomhus-is hemma i Skogsbo. Ofta spelade vi på en frusen sjö. Det jobbigaste var inte kylan, det jobbigaste var att man fick håla på och leta efter pucken i snödrivorna emellanåt.
Nicklas Lidström.

– I Mariefred hade vi bara utomhusrink. Det var min hemmaplan tills jag var fjorton. Det är mycket sköna minnen som bubblar upp nu, jag tycker det är kanonkul att spela utomhus igen.
Mikael Samuelsson.

– Tror du inte det fanns uterinkar i Skåne? Jovisst. I Rydebäck, utanför Helsingborg.  Det var så det började för mig, jag spelade på den rinken mellan jag var fem och nio.
Andreas Lilja.

– Jag kommer inte ihåg exakt, men det bör ha varit i tolvårsåldern. I Stockholm fick ständigt spela utomhus i knatteåldern. 08.00 på nåt IP i nån förort…föräldrar stod och huttrade på läktarna…det var ju så det var, ha ha.
Niklas Kronwall.

– I Norrland var det ju rätt kallt ibland. Vi hade inget annat väl än att spela i sjutton minusgrader. Man fick springa in och värma sig ibland och sen sticka ut igen.. Fast själv kände man ju inte att man frös, det var de vuxna som fick säga åt en.
Tomas Holmström.
* * *
De nordamerikanska kollegorna brukar vara extremt seriösa, men idag tror jag bestämt att vi ser ett och annat mosigt nyårsdagsplyte också i pressrummet.
* * *
Batter’s eye, heter pressboxen där de placerat Biffen.
Den är säkert utmärkt på baseboll – med lite god vilja kan man nog påstå att man verkligen stirrar slagmannen i ögonen – men för det här evenemanget lämnar den en del i övrigt att önska, som en insändarskribent skulle uttryckt det.
Det är långt till rinken och jag har dessutom bara sikt över halva banan.
Att få riktig känsla av match kommer att vara omöjligt.
Å andra sidan: Det är inomhus, det finns kaffe och man kan se det man behöver på tv-skärmar.
* * *
Varning, varning – Gärngesarsel i kommentatorsspåret!
* * *
Det kan vara gruset i mina ögon, men det ser ut som vi har nåt slags nederbörd nu.
Och vimplarna på det stora läktartaket smattrar ilsket i vinden.
Kul!
Nu ska jag gå och hämta lite hett kaffe.
Vi hörs i första paus.