Graves-kväll på Garden

God afton.
Idag var det en utmaning värdig Mount Everest-klättrare att ta sig tvärs över Manhattan.
Snöstorm råder och som vi påpekat tidigare i den här bloggen slutar det amerikanska samhället fungera när såna fruktansvärda naturkatastrofer inträffar.
Yours truly hann leverera en duktig serie svavelosande svordomar mellan andra och sjunde avenyerna, var så säker.
Å andra sidan har jag bestämt att detta var vinterns sista storm, så vi är ändå fine.
* * *
Här är det alltså Adam Graves-festival ikväll.
Den gamle folkhjälten ska hyllas och hans tröjnummer – 9 – hissas i taket.
Såna ceremonier blir lätt sentimentala – för att inte säga VÄLDIGT sentimentala – i det här landet. Jag minns tydligt att jag och en berömd finska skruvade rätt generat på oss under Brian Leetch-partyt förra året,
Å andra sidan gillar jag verkligen det faktum att fans och klubbar värnar sin historia och sina hjältar.
Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas: Om de tog ut en legendar som Mats Åhlberg på isen i Leksand – eller Stig Östling i Gävle – skulle hälften av åskådarna inte veta vem det var och resten skulle på sin höjd applådera artigt.
Det är enligt min mening ännu värre än några löjliga tårar.
* * *
Centralt placerade källor i Atlanta vill göra mig uppmärksam på att Thrashers-coachen John Anderson är en kopia av grannen i Beck-filmerna, ni vet Ingvar Hirdwalls obetalbare karaktär.
Och visst:
Det är bara stödkragen som saknas.
* * *
Graves får väl för övrigt beskrivas som en ranger som förtjänar en ordentlig hyllning.
Han visar minst lika hjärta som civil pensioner som han gjorde som hockeyspelare.
Ingen gör exempelvis mer för de handikappade barnen välgörenhetsorganisationen Garden of Dream jobbar med.
Så jag ska försöka låta bli att nicka instämmande när Varpu tio minuter in i hyllningsceremonierna fräser ”ah, let’s play some hockey!”…
* * *
Apropå legendarer blev jag introducerad för självaste Rod Gilbert på Elaine’s igår kväll.
– Ulf Sterner, sa han när Elaine berättade att jag kommer från Sverige.
* * *
Media-intresset för den här sortens högtider är så stort att de tvingas möblera pressrummet i rena playoff-stilen – och flytta mindre viktiga murval som undertecknad till reserv-boxen på ”fel” sida.
Jag skulle kunna muttra surt om skitkollegor som vanligtvis aldrig här men plötsligt kommer hit och förväntar sig att bi behandlade som oljeprinsar i Dubai, men Varpu ska också sitta här, så jag klagar inte
* * *
Även Danny Devito var på Elaine’s igår.
Han sa inget om Ulf Sterner.
* * *
Hedbä har redan hunnit fråga hur det är med Bullen.
Well, hit in är det inte lika lätt att få sina assistenter, så han får sitta ensam hemma i korresoffan och titta på tv.
Men kommer det några klokskaper sms-vägen – och det tror jag nog att det gör – kan leksandslegendaren vara försäkrad om att jag för dem till torgs här.
* * *
Det var alltså Ottawas sista match med Craig Hartsburg i båset vi satt i Verizon Center och såg i söndags.
Och, tja, det var förstås bara en tidsfråga innan någon visade honom dörren.
Men i en organisation som tvingats sparka två coacher inom loppet av ett år bör man granska även de som innehar högre poster, om man säger så.
* * *
Fyrverkeri-expert Anrell flög hit efter Super Bowl-festen – ja, vilken jävla match det var! – i Tampa, men är på opera ikväll.
Han svär på att det inte beror på att han fortfarande tror att spelschemat skrivs som i Europa, men jag undrar jag…
* * *
Nu ska ceremonierna inledas här.
Vi återkommer när det blir hockey.