Hockey i cowboyland, del 5

Ha ha.
De är verkligen inte kloka här.
De kör långa ramsor, konstiga visselkonserter och nåt slags rigoröst inövad call-and-response-grej med speakern.
Det känns som satt vara på college-snarare än vanlig NHL-match.
Och det är förstås helt suveränt.
Fuck kultur.
Det här är mycket roligare.
* * *
Vännerna från hockeyförbundet har fram till ikväll bara sett skitmatcher.
Men nu skiner de upp.
För här är det riktigt bra.
Predators iscensätter en ursinnig offensiv redan i första bytet  – då Ryan Suter också gör periodens enda mål – och i den stilen fortsätter det.
* * *
Det är stor show på jumbotronen också.
Killen – eller tjejen – som sköter den måste ägna hela sina arbetsdagar åt att plugga in nya ”make noise”-varianter, smarta låtar och briljanta filmsnuttar.
Bäst:
Robert DeNiros svinhårda Al Capone från ”Untouchables” (reservation för stavning här i hasten…).
Och John Wayne.
* * *
Två saftiga fajter får vi också.
Först blir Brashear – rätt chockerande – präktig knockad av Belak och tre sekunder ser Tootoo till att blodet sprutar om Matt Bradley.
Då blir cowboy-publiken alldeles överlycklig.
* * *
Förbundsmännen kommer så sent att de aldrig hinner ta del av sydstatskrubbet i pressloungen – Oak Man, du skulle hjula av lycka – men Pudding lyckas hitta en pizza-slice nånstans på läktaren.
– Harmoni, kommenterar han det.
* * *
Jo, zanoj – visst kör de Tim McGraw när det blir mål.
Och det är ju hisnande. En country-dänga som målsignatur, ha ha.
Och nu i pausen är det ett liveband som står och kör covers – inte så bra, tyvärr… – på en liten scen ovanför zamboni-entrén.
* * *
Brashear såg rent förbluffad ut av den smällen.
* * *
Predators var för övrigt först med cheerleaders i ligan och…vi kan väl säga som så att de är organisationen som kommit längst i förfiningen av det konceptet också.
* * *
Det är, kan jag meddela, en särskild sorts ynnest att sitta på NHL-match och svenska förbundskapteten på stolen intill.
Mycket att tjuvlyssna på blir det…
* * *
Vi har inte sett alltför mycket av Ovie ännu.
Men så är det ju.
Han kan vara osynlig i två och en halv period – sen tar han oss till himlen i alla fall.
* * *
Men åkte verkligen Bradleys näsa, som någon sa?
Vi tyckte det såg ut som skrapskada här.
* * *
Folk har shorts på läktarna också.
Då är det alltid som bäst.
* * *
Pudding när andra slagsmålet på tre sekunder utbryter:
– Sånt här ser man ju aldrig i Huddingehallen…
* * *
Okej, kaffe nu. Som jag inte törs fråga nån i närheten att hämta, nej.
Återkommer nästa paus.