Buffalo in the house, del 4 – The End

Det behövdes inget mer Rangers-mål.
Tellburgaren fick komma in i alla fall – och spikade igen.
Sen var det ju på skäggstubbet att ett riktigt desperat, men inte särskilt bra, Buffalo kom igen.
5-3 blev det alltså till sist, sedan födelsedagsbarnet Callahan satt sista i tom kasse – och nu är det i alla fall fyra poäng ner till mörkret för Rangers.
För Buffalo är det svettigare, fast Kometen, det blev egentligen värre – det är alltjämt fem poäng upp.
* * *
Du kan vara lugn, dala 55.
Det räcker med vinst – då får Birger snus.
Han trycker kort sagt glatt upp en Ljunglöfs ettan under läppen i kväll också.
* * *
Tellburgaren står efter matchen utanför Rangers omklädningsrum och pratar med gamla kompisar som Birger, Derek Morris och Nik Antropov och  bloggen kan inte låta bli att höra en utläggning om klimatet i nya hemstaden.
– Det finns tre nyanser i vädret. Det är antigen väldigt grått, bara grått eller molnigt.
He he.
* * *
Fast vi måste hitta på nåt extra när han gör mål, Ytterby-mannen.
Ska han få en hel dosa då?
Ni avgör.
* * *
The Oak Man tycker att det jag skrev om honom i första inlägget, det om stoppskylten,  hör till det roligaste jag fått ur mig – och han säger sig vara chockad över att ingen kommenterat det.
Så vad är er ursäkt? Oak undrar.
* * *
Plötsligt kommer Avery klampande genom korridoren utanför omklädningsrummet – i gnistrande, guldfärgade skor,
Tur att Herrey’s aldrig slog i USA.
Då hade detta ljuvliga fashion statement som bekant varit en omöjlighet.
* * *
Redan en bit in i första perioden förstod Tellburgaren att ett inhopp inte var otänkbart – och då blev han nervös.
– Jo, det är så. När det rinner iväg snabbt börjar man skruva på sig som andremålis. Man vet att det kan hända och det är alltid rätt svårt att bara inne. Man är alldeles stel, som en Steffi Graf, berättar han.
Desto coolare att det gick så bra då.
* * *
Man kan undra vad Birger har sagt till sin bänkgranne, för plötsligt kommer Colton fram, tar i hand, flinar och säger ”hej Per, du måste intervjua mig någon gång också”.
Jag blir så paff att jag bara mumlar nåt ohörbart.
* * *
Träffar Wikegårds Modo-kompisar  i omklädningsröran, men herr tyckaren själv syns inte till.
Skandal.
Bloggen kräver ett skvallermöte, pronto.
* * *
Kmannen, vad gött det är att se dig hålla ställningarna på egen hand de här sena helgmatcherna.
Men vad håller Canucks på med? Blev det för mycket sol vid poolen på Phoenician igår?
* * *
Varpu tar sitt allvarliga snack med Korpikoski-pojken – och han ser verkligen ut som en skolpojke påträffad med fingrarna i syltburken när hon kliver fram.
Hon får dock en godtagbar förklaring. Han hade ingen känsel i armen efter smällen i sargen strax innan. Och det är klart, utan känsel i armarna är det svårt att göra mål till och med på Lalime…
* * *
Man kan nästan se hur de svenska spelarna hajar till när Alling kliver fram och börjar ställa frågor.
Han har samma röst som Sam Elliott – ni vet berättarrösten i ”The Big Lebowski”.
Otroligt coolt.
Det torde inte komma som någon överraskning att han är bas i en av New Yorks bästa körer.
Ja, Alling alltså. Inte Sam Elliott.
* * *
Birger delar åsikten att kompisen Tellburgaren gjorde ett bra inhopp – och det stör honom en smula.
– Ja, fan, jag ville verkligen ha ett bra läge på honom. Det hade verkligen varit gött.
* * *
I vad mån Allings mäktiga röst ursäktar det faktum att han intervjuar Lundqvist så länge att PR-männen får säga stopp innan Beavis & Butthead fått sina citat ska jag låta vara osagt…
* * *
Redan i morrn – eller idag, om ni hellre vill det –  är det showtime på Garden igen. Mot Ottawa. Så det blir en  lugn lördagkväll för Rangers-spelarna.
– Ja, men jag ska i alla fall hinna gå ut och käka med Sälen och Svinet, säger Birger.
Svinet!?!
– Ja, Per Knutsson kallas ju så.
Jaha, jag trodde det var Avery som skulle hänga på…
* * *
Om vi ska spinna vidare på ”Big Lebowski”-temat vill ju jag gärna ha det till att jag är The Dude – och The Oak Man Philip Seymour Hoffman-karaktären.
Fast nu när jag tänker efter förstår jag att jag nog snarare är John Goodmans Walter Sobchak...
* * *
Du har förstås alldeles rätt, John J.
En pruttare blir det ju aldrig. Inte två heller.
Så jag har gått hem, tänker somna i tid och är tillbaka, pigg och fin, på Garden på söndag eftermiddag.
Då hörs vi här.