It’s a long walk to DC, del 4

0-0 efter första.
Och 14-4 i skott.
Då hajar ni.
Kung Henrik gör skäl för sitt new yorkska smeknamn.
Han har varit magnifik.
Men så här kan det ju inte fortsätta under resten av serien, då kan ingen i världen rädda Rangers.
* * *
Tur jag inte behöver prata nu.
Det går inte att höra sig själv, än mindre någon som sitter intill.
Jag ser att Ekens mun rör på sig, men allt han försöker få fram drunknar i det, fullständigt INFERNALISKA oväsen som utgör nästan chockerande konstant här inne.
Trycket är sjukt, varken mer eller mindre.
* * *
Men Rangers har ett stolpskott och ni vet hur det KAN bli såna här gånger. Ett lag trycker på som en invasionsstyrka i en bananrepublik, sen kommer det nåt åt andra hållet.
* * *
Det verkar som att Ovie vill förekomma alla försök att få honom ur balans.
Satan så han smäller på Korpikoski och Callahan och till och med Avery.
* * *
The Oak Man fortsätter hävda att Semin vägrar passa Bäckis.
Kan ni hjälpa mig och kolla om den konspirationsteorin verkligen har bäring.
* * *
Tårtan hade EN instruktion i förmiddags:
Inga utvisningar.
– Sitter vi i utvisningsbåset kommer vi att förlora, konstaterade han kort.
Och efter arton sekunder sitter Danny G där…
* * *
Caps har ett lysande intro, format efter rockturné-format.
25 cities.
82 shows.
Sold-out houses all over the place.
And now – the encore!
Ser lite futtigt ut så här kanske, men tro mig, det är väldigt mäktigt i mörkret.
* * *
Mackes snurr här på slutet måste man också berömma.
Theodore – eller ”Threeormore”, som de kallar honom här… – hade mycket väl kunnat släppa in den.
* * *
Faktum är att man inte ens hör speakern – sånt ohyggligt liv är det.
* * *
Ännu så länge möts Page Six Sean bara av spridda burop när han pucken.
Det kommer nog att kunna förändras…
* * *
När The Oak Man ska ta hissen upp efter sen attack i pressloungen ska ta hissen tillbaka hit får han ställa sig åt sidan medan Jim Dolan, Rangers ägare, tar sig till sin loge.
Han måste, tycker Rangers PR-männen, få hissen för sig själv…
* * *
Birger Shoestring är väldigt bra i det andra numerära underläget.
* * *
Själv ser jag Papa Sather komma vaggande i pressläktarkorridoren.
Han ser tung och dyster ut.
Ah, kom igen, gubbe. Det är slutspel nu.
* * *
Okej, nu fortsätter den här utmattande festen.
Jag är tillbaka i nästa paus, som vanligt.