Playoff i Hockeytown, del 2

Som The Oak Man  sa vid några tillfällen i tumultet i Verizon igår.
–Tänk, Per, att vi sitter här igen.
Ja, verkligen.
Tänk.
Och nu är vi här igen – i en ny arena, i en ny stad och har en ny sprakande slutspelsdröm framför oss.
Den här gången är jag visserligen ensam och det är inte fullt lika kul, men luften darrar av samma elektricitet i Detroit.
Att livet kan få vara så här magnifikt.
* * *
Skägget är tillbaka.
Så  – The Beard is back – lyder temat för mästarnas start på årets slutspel.
Det har inget med Fidel Castro att göra (tyvärr, det hade varit rätt festligt om han varit här).
Någon i organisationen tycker bara det är festligt att spelarna spar ut slutspelsskägg, försöker spinna vidare på det och har ordnat ett beard-a-thon ikväll.
Såvitt jag förstår får alla som kommer hit ett rött lösskägg.
Amerikanerna vet hur man ställer till med jippon…
* * *
Bor i den numer världsberömda GM-skrapan – som också råkar rymma ett stort Marriott-hotell – mitt
Känns inte helt tryggt. Även den kan väl gå omkull närsomhelst?
* * *
När jag pratade med honom för tio dagar sedan lät det som att Fredrik Modin knappt kunde röra på sig.
Men – ikväll ska han spela.
– Visst är det fantastiskt vilken skillnad nån vecka kan göra, säger han och flinar stort efter morgonvärmningen.
* * *
Red Wings-spelarna rakade för övrigt skäggen i omklädningsrummet häromdagen – enligt de egna förhoppningarna för sista gången
Alla utom en, that is.
Zäta.
Han vill inte messa med sin redan fina Fidel-plantage
* * *
Juice Huselius ska spela han också.
Kul!
* * *
Om jag ger mig in i beard-a-thonet – blir jag skäggbiff då?
* * *
Enligt förhandsskvallret gör hdw comeback i kommentatorsspåret i natt.
Det ser vi fram emot
* * *
Faktum är att jag redan ÄR skäggbiff.
Jag ansade min fula skepparkrans förra veckan – och lovade dyrt och heligt att inte röra den igen förrän siste svensk spelat klart i playoff.
Kan bli en syn det.
* * *
Springer på Lilja i och tyvärr, han mår fortfarande likadant.
– Det är väldigt trist. Jag kan inte göra nånting. Bara bada bastu. Men jag får försöka se fram emot nästa serie, säger han och försöker ändå låta lite optimistisk.
Väldigt trist tycker jag också.
* * *
Solen brassar så härligt från klarblå himmel över Michigan att man nästan inte vill försvinna in i kalla The Joe.
Äh, vad pratar jag nu för skit?
Det vill man visst.
* * *
Rune – också känd som Christian Bäckman – hör till de som får kvar längst ute på isen, så jag antar att han inte ska spela.
* * *
Ha ha, Tobbe, ja, Ross Bond är ju ett kanonnamn!
* * *
Lite historiskt är det ju att få vara med om Columbus första slutspelsmatch i historien.
Tycker jag.
De närmare klubben – Ohio-media, klubbledning, annat löst folk – är så upphetsade att de vibrerar.
Man anar nästan att det blir  lite för mycket för spelarna.
* * *
Ett tecken på att regerande mästarna verkligen tänt till:
Zäta tittade på hockey på tv igår.
– Jag tror inte jag sett en enda match på hela året, men jag var tvungen att se de första slutspelsmatcherna. Det känns att det börjar bli allvar nu, jag är riktigt peppad, säger han när jag möter honom i det lyxiga, red wingska omklädningsrummet.
* * *
Pasi undrar i kommentatorsspåret hur timmarna innan match
Mycket lätt att svara på:
Jag kommer till hallen ungefär två timmar innan första nedsläpp och sätter mig i pressrummet, eller på pressläktaren,  och ljuger ihop de här blogginläggen så gott jag kan. Samtidigt dricker jag abnorma mängder kaffe, snurrar på snusdosan och nickar blygt åt nordamerikanska kollegor jag halvkänner.
That’s it.
* * *
När mediasvärmen äntligen får komma in till Blue Jacket-rummet och stormar genom den smala spelargången råkar  Ken Hitchcock – den filosofiske, till synes lätt bortkomne, Sune Mangs-liknande coachen – ut från sitt kontor,
– Oj, vad mycket folk, säger han nästan förskrämt till ingen alls.
Det är en lustig liten gubbe, Hitchcock.
* * *
Meddelas kan att Rico nu landat på Manhattan.
Ricard Persson alltså –  leksandslegend och sedermera mästare i Sverige (med MIF), Nordamerika (AHL med Albany River Rats), Tyskland, Österrike och inte minst Japan.
Han kommer att bo hos Biffen och blir garanterat ett item i den här bloggen de närmaste dagarna.
* * *
Modin har haft både Tårtan och nu filosofen Hitchcock som chef och kan meddela att de är rätt olika.
– Jo, ler han, det skiljer en del i temperament. Men de är  bra båda två. Jag har stor respekt för vad Tortorella gjorde med oss nere i Tampa, säger han.
* * *
Det ser lite konstigt ut när en Red Wings-spelare – jag tror det är Kopecky – plötsligt kommer in i pressrummet  med en pizzakartong och plockar åt sig några buntar statistik-papper.
Två timmar före match!
* * *
Modin säger också att han tycker att årets upplaga av Blue Jackets påminner om Lightning-diton 1994.
– Ja, en hel del, faktiskt. Det är samma mix av rutin och väldigt ungt. Jag tycker det känns väldigt lovande.
Men nåt år till får de vänta på såna framgångar, väl?
* * *
Nu är det värmningen och nä, inte samma stämning som igår.
Här är hockeypubliken bortskämd. Det krävs lite mer än en första konferenskvart för att det ska bli nån riktig spätta i The Joe.
* * *
På väg upp går jag på muggen och får, om det intresserar, stå intill Larry Murphy vid urinoaren.
Nej, jag kollar inte…
* * *
På den här värmningen är det Homer som er riktigt hot ut.
Han vill jävlas med youngblood Mason ikväll.
* * *
Nu ska jag – ho ho – försöka få ordning på krånglande teknik i gamle Joe.
Ny rapport lämnas i första paus