Windy City, del 11 – The End

Jag är ju inte den som säger ”vad var det jag sa” i första taget, men…vad var det jag sa?
Det hängde i luften att Chicago skulle avgöra – och att det skulle göra det fort.
Jag hade dock inte satsat särskilt mycket pengar på Ladd…
* * *
Tänk så olika det kan vara.
Där vi såg en rätt seg match såg coachen Vigneault något helt annat.
– Det här kan vara den bästa schackpjäs jag varit med om på ett decennium, sa han efteråt.
Å andra sidan:
Jag kom för att se hockey, inte schack…
* * *
Ja, ljudnivån i United är ganska psykedelisk efter Ladds segermål.
Men riktigt till samma decibel-nivå som Washington når Chicago de facto inte.
* * *
Ikväll lyckas jag ta mig till parkeringen utan att någon hotar att messa med mitt arsle.
En seger.
* * *
Fan vad härligt att ha den här länken till matchen i Anaheim.
Tack, underbara läsare.
* * *
Det är för lustigt att titta sig omkring i Chicagos omklädningsrum.
Det är verkligen som att man plötsligt hamnat hos ett pojklag.
Samme Påhlsson nickar instämmande.
– Ja, här är man klart äldst, i alla fall bland utespelarna. Det är ovant men rätt kul, säger han med ett leende medan ännu en finnig tonåring går förbi mot duschen.
* * *
Ah, det är luft under de röda vingarna igen.
Väldigt skönt att se, tycker jag.
* * *
Canucks omklädningsrum är tömt inom loppet av några minuter – både på spelare och utrustning.
De ska hasta till O’Hare och flyga de fyra timmarna hem till Vancouver direkt och jag kan fan inte förstå det där.
Varför sover de inte ut ordentligt och tar en lugn flight hem i morgon bitti?
Jag är hundra på att det är bättre.
* * *
Patti Smith jublar intensivt när Ladd smackar in.
Och det är inte för att känslorna för Hawks är så heta.
Hon ser sin deadline räddas…
* * *
Hiller utbytt…ojvoj, inte ens den schweizerosten är mer än människa.
* * *
En solbränd Scotty Bowman går omkring och smackar belåtet bland kidsen i Hawks-rummet.
Jag har lite svårt att acceptera det, han ÄR Red Wings för mig…
* * *
Henrik Sedin står i alla fall mitt i rummet, i ett sjöblött underställ,  och ger intervjuer.
Han är besviken, men inte så brutalt.
– Lite surt är det väl, men vi sa på förhand att vi skulle vinna åtminstone en av matcherna här i Chicago och det har vi gjort, säger han.
* * *
Vem mer dyker, helt otippat, upp i Hawks rum om inte träslöjdsläraren – den knarrige gubben  som alltid intervjuar svenskarna i Detroit alldeles för länge.
Dessbättre är han inte intresserad av vare sig Yellbear eller Samme, så jag behöver inte strypa honom den här gången.
* * *
Obehagligt i Anaheim igen. Tvåmålsöverläge mot ett lag som Ducks känns inte särskilt betryggande.
* * *
Yellbear ger oss rätt, vi som tyckte att han såg bra ut ikväll.
– Jag var lite seg i benen i början, men sen kändes det bättre och bättre, säger han och låter precis som Peter Svensson i Cardigans.
* * *
Nu åkte Kopecky på duktigt med pisk av Beauchemin  också.
Oro, oro…
* * *
Jaha,  på vägen tillbaka till hotellet lyckas jag för första gången hitta helt rätt.
Det är så dags – nu är ju den här vistelsen över.
I morrn bitti flyger  jag tillbaka till New York och sen får vi se varifrån vi hörs härnäst, det hänger lite på vad som händer i Mellon imorrn.
Tack för att ni var med på den här resan.