Drama i Motown, del 4 – The End

Jag visade ingenting och sa ingenting. Jag satt helt lugn genom tredje och rörde givetvis inte en min när Cleary tryckte in 4-3-pucken.
Fast jag är bra på att ljuga ibland också.
I själva verket har det här arma gamla hjärtat inte slagit lika fort sen en viss sommarkväll i Pittsburgh förra året..
Jävligt skönt var det, om ni ursäktar.
* * *
Det är ett zoo inne i Wings omklädningsrum efteråt.
Jag tror inte det var så mycket media, och sånt ap-beteende, ens under finalerna
Jobbigt för Micke Samuelsson….
Till skillnad från merparten av lagkamraterna har han inte hunnit in i de förbjudna environgerna när vi stormar in, så han får stå kvar och svara på samma frågor om och om igen i en halvtimme.
* * *
Jag lovar, det gick en stöt genom kavajen när 4-3 satt.
Den är magisk.
Och nu har jag lovat en skäggig 29-åring från Njurunda att lägga undan den tills det bränner till på allvar igen…
* * *
Overtime ska, i skrivande stund, börja i Boston.
Sudden i en Game 7…ojvoj.
Men som vi varit inne på tidigare, är det något lag som mår fint i såna här situationer är det Carolina.
* * *
När alla – och jag menar alla – sjöng HELA Journey-texten sista minuten, då var det plötsligt Verizon- och United Center-klass i The Joe.
Så är ju fansen här inte heller vana vid att Wings avgör sina serier på hemmaplan…
* * *
Det är två svenskar som ”gör” en Freddy Shostering och ser till att bli bjudna på segersnus efteråt.
Eftersom bägge egentligen slutat – och förmodligen får skäll av sina flickvänner om sanningen kommer fram – tvingas jag dock lova att skydda deras identitet.
De kommer från varsin landsända, kan jag dock avslöja…
* * *
Bra sak:
Sur-Devorski slutade lägga sig i så förfärligt i sista
* * *
Det talas med stor respekt om Ducks i hemmalagets omklädningsrum.
– De är väldigt svåra att spela mot, säger exempelvis Micke Samuelsson.
– De har varit ett litet spöke för oss, så lättnaden är stor, fortsätter Zäta.
Och hur det nu är med det laget och vissa av dess spelare måste man ju beundra moralen och karaktären och förmågan att alltid komma tillbaka.
De har verkligen inget att skämmas för efter det här slutspelet.
* * *
Förklaringen till Lidas yviga punkskägg får härmed sin förklaring:
Han anser det efter varje slutspelsomgång – och den här omgången råkade ju blir lite längre än någon ifjol.
* * *
Samtidigt känns det som en gåva från ovan att två lag som spelar sån snabb, rolig, kreativ och vacker hockey ska spela konferensefinal.
Och kanske bäst av allt:
Vi vet att det blir blågult i finalen…
* **
Lidas tycker dock det är lika kul att bloggen har slutspelsskägg; jag har ju lovat att inte röra skepparkransen förrän sista svensk är ute ur playoff.
Och allra roligast är tydligen de talrika grå strån som ingår.
– Du är ju samma slags silverräv som Holma, skrockar han.
Ja, men jag ser inte ut som Krylbo-punkare!
* * *
På väg mot pressloungen möter jag Teemu och Gezlaf, i kostymer.
De samtalar lågt, men verkar inte helt förkrossade och som sagt, de har ingenting att skämmas för.
Dessutom har de väl en och annan bira att se fram emot på flighten hem till Kalifornien…
* * *
Jävlar vad spännande det är att sitta här och kolla på Boston-Carolina nu då.
Men snart slår de igen pressloungen, så det får gärna komma ett avgörande…
* * *
Serien mellan original six-kombattanterna Wings och Hawks  börjar enligt Detroits PR-kungar på söndag och yours truly hade gärna hängt kvar över helgen, men har för mycket att pyssla med hemma och får krångla mig fram och tillbaka.
* * *
Nu ska här refereras.
Vi hörs under helgen, med något tips och så.
Rock on!