Konferensfinal, del 14

Jamen, jag det var nästan givet, var det inte?
Chicago är inte den sortens lag som förlorar i sudden på hemmaplan.
Och in the end vill jag ju gärna tro att det finns hockeygudar som fördelar gracerna någorlunda skonsamt.
Så är det förstås inte, men jag kan väl få inbilla mig det?
* * *
I natt har bloggen funkat prickfritt och jag vill ge en stor eloge till kollegorna Åsa, Peter och Göran.
De har inte bara slitit som djur för att det här ska bli så bra som möjligt.
De har tvingats stå ut med frekventa Kapten Haddock-utbrott också…
* * *
Alla i Detroit-lägret är överens om att The Kron Wall of Pains propp var helt ren.
– Jag var på isen och hörde att killarna i deras bås ropade åt honom att titta upp. Det gjorde han också, men sen tittade han ner igen och då kom Kronner. Han har en jäkla tajming i de lägena. Det såg otäckt ut när han låg sådär på isen, men tacklingen var ren, säger Zäta.
På frågan om järnkaminen har avstängning att vänta bara fnyser coach Babcock.
– Jag skulle bli chockad. Chockad!
Det skulle inte jag, man vet aldrig med NHL…
* * *
Någon frågade varför jag döpt Hjalmarsson till Yellbear, men det är inte jag. Det var han som, förra gången jag var på besök,  gjorde misstaget att berätta lagkamraterna ibland använder det smeknamnet…
* * *
Man vet inte så mycket om extas förrän man upplevt United Center när Blackhawks avgör i sudden.
Det är ett veritabelt, rytande vulkanutbrott av glädje vi har runt omkring oss.
Ojvoj.
* * *
Påhlsson hade en assist på avgörandet också, ja.
Men jag säger ju det – han håller sig alltid framme när det gäller riktigt mycket.
– Det är kul att få vara med på ett hörn, säger han med sedvanligt försynt leende.
* * *
Man skulle vilja ha hört Liljas kommentar när Kronwall kom in i omklädningsrummet efter att ha släckt lyset åt Havlat.
Skåningen tillbringar ju matcherna där, företrädesvis på en träningscykel, och jag föreställer mig att han bara hade lovord till övers.
* * *
I skrivande stund kan jag garantera att Yellbear sitter på sitt hotellrum här i centrala Chicago och kollar på tv.
– Ja, det går inte att sova. Man är så jäkla uppspelt nu, säger han.
Men nåt annat än lugn och ro är inte aktuellt.
– Tjejen är rätt trött på mig just nu. Jag gör ingenting, ha ha.
* * *
Vad däremot inte skulle vilja är att känna det Havlat känner han vaknar på lördag morgon.
Kommer inte att vara skönt…
* * *
Lidas smashade tre klubbor under matchen idag – och vid avgörandet tvingades han låna en av Filppula.
Då förstår man ju att det inte går.
* * *
Zäta säger att han redan ser fram emot lördagen.
– Du menar söndagen, måste bloggen korrigera.
– Ja, just ja. Well, jag ser fram emot lördagen också. Då får vi ju vara lediga…
Det får däremot inte bloggen – den ska på träning och återkommer med rapport därifrån i morgon kväll.
Innan dess ska vi dock kolla lite hur en fredagskväll i Chicago ter sig en sån här Memorial Day-helg…
Tack för i natt.