Det blir tack och lov ingen avstängning.
Men Niklas Kronwall får ändå finna sig i att vara at the center of attention i United Center idag.
Kolla bara, bakom den här hästsvansen finns han…

The Kron Wall of Pain är inte odelat lycklig över uppmärksamheten, om man säger så.
– Man önskar väl att man hamnade i fokus av andra anledningar, suckar han när en hysteriska mediahopen börjat skingras.
Well, är man proppmaster monumentale så får man nog lära sig stå ut.
* * *
Idag träffar bloggen Scotty Bowman i den där magiska United-hissen – och hamnar i ett underbart samtal om svenska talanger.
Vill ni vet vad som sas föreslår jag att ni köper papperstidningen på måndag och läser den magiska Bjurmania-sidan…
* * *
Dels saknas Versus på hotell-tv:n, dels har jag åtaganden på stan.
Så det blir ingen bevakning av Penguins och Hurricanes i den här bloggen ikväll.
Beklagar.
* * *
Samme och Yellbear Hjalmarsson påstår att de fortfarande inte sett Kronwall-tacklingen och därför inte kan ge några kommentarer.
Lite rart är det, att svenskar inte vill kritisera sina landsmän…
* * *
Eftersom den är så vit är jag rädd att hela dess fasansfulla fulhet inte framgår riktigt, men på allmän begäran – här är skepparkransen as of 23 maj:

Eftersom den inte får röras förrän siste svensk är utslagen lär det bli värre…
* * *
Annars är det gott om Chicago-spelare som är upprörda över att Havlat  blev skickad till nästa onsdag av Kron Wall of Pain.
Såna som Campbell och Brouwer gafflar upprört om att Niklas hoppade och använde armbågen och nu ska Blackhawks jävlaranamma ge igen.
Jaja.
* * *
Babcock håller stor show under sin presskonferens och försöker medelst förstummande charader visa hur incidenten igår gick till.
Sen skriker han:
– Pucken var hos Havlat, det var inget fult med den tacklingen!
* * *
Corey Crawford heter mannen som kan ha slagit världsrekord i klädombyte i går kväll.
Han är Blackhawks tredjemålis och satt på läktaren i United när han fick veta att Khabibulin skadats och att han själv måste finnas i båset om några minuter.
– Det blev lite svettigt. Men det är ju kul att få vara med där det händer, flinar han.
* * *
Vissa Blackhawks-spelare talar till och med om att det nu är öppen jakt på Detroits stjärnor – till exempel då Zäta.
– Låt dom försöka, suckar Micke Samuelsson.
– Det går ju att säga att man ska nita en sån som Zäta, men det är otroligt svårt att göra det. Han är för smart och för snabb för att nån ska komma åt honom.
Ja,  han håller ju huvudet uppe också…
* * *
Quenneville vidhåller under sin presskonferens att jo, tacklingen var ful och farlig.
Men han får genast moteld av showmannen Babcock.
– Joel säger vad han ska säga. Jag säger vad jag verkligen tycker. Det är stor skillnad, hojtar Babcock.
Det kanske är en överdrift, men man ska ju ha klart för sig att det är mycket sånt när vi kommit så här långt in i slutspelet.
Man kan i princip utgå från att alla inblandade halvljuger, undanhåller sanningar och framför de åsikter som passar lagets syfte bäst.
* * *
Mer Babcock, apropå anklagelserna om att han är anti-amerikansk.
– Jag är glad att det inte påstås att jag ogillar svenskar. Då hade jag haft många att krama idag.
* * *
Campbell får ta upp de där Kronwall-attackerna dala publicerar i kommentatorsspåret med sin backpartner.
Yellbear Hjalmarsson har ju sagt att The Wall of Pain är en av hans förebilder – just för att han är så bra på open ice hits.
Låter kort sagt som att  Chicagos första backpar kan ha en intressant diskussion…
* * *
Nu väntar mina åtaganden på stan.
Vi hörs i morgon, från United Center.
På med säkerhetsbälte då.

Jamen, jag det var nästan givet, var det inte?
Chicago är inte den sortens lag som förlorar i sudden på hemmaplan.
Och in the end vill jag ju gärna tro att det finns hockeygudar som fördelar gracerna någorlunda skonsamt.
Så är det förstås inte, men jag kan väl få inbilla mig det?
* * *
I natt har bloggen funkat prickfritt och jag vill ge en stor eloge till kollegorna Åsa, Peter och Göran.
De har inte bara slitit som djur för att det här ska bli så bra som möjligt.
De har tvingats stå ut med frekventa Kapten Haddock-utbrott också…
* * *
Alla i Detroit-lägret är överens om att The Kron Wall of Pains propp var helt ren.
– Jag var på isen och hörde att killarna i deras bås ropade åt honom att titta upp. Det gjorde han också, men sen tittade han ner igen och då kom Kronner. Han har en jäkla tajming i de lägena. Det såg otäckt ut när han låg sådär på isen, men tacklingen var ren, säger Zäta.
På frågan om järnkaminen har avstängning att vänta bara fnyser coach Babcock.
– Jag skulle bli chockad. Chockad!
Det skulle inte jag, man vet aldrig med NHL…
* * *
Någon frågade varför jag döpt Hjalmarsson till Yellbear, men det är inte jag. Det var han som, förra gången jag var på besök,  gjorde misstaget att berätta lagkamraterna ibland använder det smeknamnet…
* * *
Man vet inte så mycket om extas förrän man upplevt United Center när Blackhawks avgör i sudden.
Det är ett veritabelt, rytande vulkanutbrott av glädje vi har runt omkring oss.
Ojvoj.
* * *
Påhlsson hade en assist på avgörandet också, ja.
Men jag säger ju det – han håller sig alltid framme när det gäller riktigt mycket.
– Det är kul att få vara med på ett hörn, säger han med sedvanligt försynt leende.
* * *
Man skulle vilja ha hört Liljas kommentar när Kronwall kom in i omklädningsrummet efter att ha släckt lyset åt Havlat.
Skåningen tillbringar ju matcherna där, företrädesvis på en träningscykel, och jag föreställer mig att han bara hade lovord till övers.
* * *
I skrivande stund kan jag garantera att Yellbear sitter på sitt hotellrum här i centrala Chicago och kollar på tv.
– Ja, det går inte att sova. Man är så jäkla uppspelt nu, säger han.
Men nåt annat än lugn och ro är inte aktuellt.
– Tjejen är rätt trött på mig just nu. Jag gör ingenting, ha ha.
* * *
Vad däremot inte skulle vilja är att känna det Havlat känner han vaknar på lördag morgon.
Kommer inte att vara skönt…
* * *
Lidas smashade tre klubbor under matchen idag – och vid avgörandet tvingades han låna en av Filppula.
Då förstår man ju att det inte går.
* * *
Zäta säger att han redan ser fram emot lördagen.
– Du menar söndagen, måste bloggen korrigera.
– Ja, just ja. Well, jag ser fram emot lördagen också. Då får vi ju vara lediga…
Det får däremot inte bloggen – den ska på träning och återkommer med rapport därifrån i morgon kväll.
Innan dess ska vi dock kolla lite hur en fredagskväll i Chicago ter sig en sån här Memorial Day-helg…
Tack för i natt.

God morgon i Sverige.
Det blir alltså overtime – igen.
Men den här gången vinner Hawks.
Dels är det de som har mest på slutet och är närmast ett avgörande under ordinarie matchtid,
Dels kan hockeygudarna inte riktigt vara så grymma två matcher i rad. Väl?
* * *
Men Campbell höll på att klanta till det med en ny felpassning på slutet.
För bövelen, är det inte han – med sin rutin – som ska visa ungdomen hur det här ska göras.
* * *
Huet alltså.
Han som jag stod och tyckte synd om i omklädningsrummet i förmiddags.
Det kan, tänkte jag, inte vara kul för en sån klassmålvakt att följa all action från bänken.
Men nu får han fan sitt lystmäte.
* * *
Någon nämnde dock Leino och ja, han känns kanske som en man som kan kliva fram i såna här sammanhang.
* * *
Nu spelar de Sinatras ”Chicago” i PA:t.
De borde få vinna bara därför.
* * *
Smart timeout av Quenneville. I just en sekvensen kändes det som att ynglen började bli lite darriga.
* * *
Ni förstår ju själva hur sent det kan bli med slutrapport.
Men håll ut, den kommer.

Ja, det var själve fan.
Sent omsider kommer Detroit igång, samtidigt som Chicago går ner sig – och plötsligt har 3-0 blivit 3-3.
Så kan det gå.
Men det är rätt typiskt Wings.
De bryr sig inte så mycket om vad som händer runtomkring, de bara trampar på och då händer ofta sånt här.
Men Hawks har flera gånger under slutspelet visat att de kan tappa sitt spel på det här sättet – och helt ologiskt hitta det igen i sista perioden.
Så Wings-fansen ska inte känns för malliga nu…
* * *
Som om det behövdes mer boost för hemmafansen:
Plötsligt är det jumbotron-inzoomning på Michael Jordan – i Blackhawks-tröja.
Han sitter i en loge och skrockar med Bobby Hull.
Fan så coolt.
* * *
Har man sett, Samme Påhlsson slår till med en balja också.
Men han brukar spara sin mål tills de verkligen betyder nåt, det minns vi som följde finalerna 2007.
* * *
Boston, Mathias, Boston.
* * *
Homer gör sitt första slutspelsmål, och sin första slutspelspoäng, sen Bobby Hull gick i blöjor.
Typ.
Det har Wings-folket inget emot, om man säger så.
* * *
Inte heller för Hawks är det någon särskilt bra taktik att besöka utvisningsbåset sådär ofta.
* * *
Jag måste säga – United håller på att bli min nya favoritarena i hela NHL.
Den är mäktig och stor, fansen rockar som inga andra, man ser perfekt från pressläktaren och ljuset är, som jag försökte förklara förra gången, så sällsamt skarpt att det liksom ser ut på exotiska tv-bilder från 70-talet.
* * *
Vad säger en sån som Burish till Lidas?
Ögonblicket senare klappar legendaren från Skogsbo hur som helst in reduceringen…
* * *
Jag hade alldeles glömt hur cheerleader-damerna som skrapar isen i reklampauserna är klädda.
My god.
Det hade inte gått för sig på i Löfbergs eller Läkerolasken, det kan jag försäkra…
* * *
Samuelsson ÄR fan ett monster i förarbetet till andra målet.
* * *
Men Yellbear kan inte tillåta att den lilla Helm slänger omkring honom sådär.
Visa nu att det finns en till Kronwall på isen, Niklas..
* * *
Jaha, tummarna fortsätter hållas, hoppas.
Sen kommer jag med slutrapport – när jag kan.
Puss på er, roligt att så många är med och kommenterar.

Hawks leder med 2-0 – och det kunde varit mer.
Ungbloden är betydlig hetare än mästarna;  åker mer skridskor, vinner fler närkamper och  tvingar fram mer förödande ”turnovers”.
Och så spelar de ju powerplay nästan hela tiden…
Kanske kan Wings hämta nåt slags kraft ur det faktum att det mot alla odds inte blir några mål under femminutaren, men troligen inte.
Det blir hemmaseger ikväll.
* * *
Ja, jävlar.
Nationalsången…jag står här uppe på den eminenta pressläktaren och bara skrattar.
Opera-tjommen med mikrofonen tar i så ådrorna i pannan håller på att sprängas – men hörs ändå inte.
Det är som sagt bara att ekande vrål, som bara stegras och stegras och stegras.
Sen kommer målfirandet.
Då förvandlas Uniteds läktare till en en stor, studsande punkkonsert.
I sanning häftigt.
* * *
Kron WAll of Pain – indeed…
Effekten blev garanterat betydligt värre än järnkaminen hade tänkt sig, men satan…han kan tacklas.
Bara nu inte Daly tycker att han ska stängas av också.
Man vet aldrig med NHL.
* * *
Ber om ursäkt för alla slarvfel i första inlägget – de var verkligen mitt fel, ingen annans. Men det är någorlunda ”tvättat” nu.
* * *
Fast jag har tjecker omkring mig på läktaren och de är inte glada på Kronner.
Jag håller mycket tyst om att vi är landsmän det känns säkrast.
* * *
Skönt, på många sätt, för Hawks att de fick utdelning på det långa PP:et.
Det är ju lite New York över den här publiken och den vilda entusiasmen kan snabbt vändas till frustration.
Några burop hade redan börjat höras där…
* * *
Nu har Pretty Face gjort entré också – efter en holmgång i en pressentré där de inte kunde tro att en så sharp man kunde vara ackrediterad.
* * *
Hyggligt skön revansch för Seabrook också.
* * *
En femma, en fyra samt en separat tvåa – Detroit spelar alltså i numerärt underläge i elva minuter.
Det låter inte som någon riktigt bra taktik…
* * *
Skönt att Yellbear Hjalmarsson bara hade fel på skridskon och inte blev skadad där i början.
Annas hade jag inte kunnat skriva att det såg väldigt näpet ut när  domare O’Halloran tog smålänningen i hand och förde honom till båset, som en konståkningspartner.
* * *
För er som inte kollar kommentatorsspåret måste jag kopiera den här underbara storyn från johan f:
– Nästa gång du åker hiss med Ed Olczyk, beröm honom för hans fina skor och fråga var han köpt dem. Det är precis vad Keenan gjorde en gång för länge sedan i en hiss efter att Ed lättat sitt hjärta för coachen och vädjat om mer speltid. ”Nice shoes, where did you buy them?”
* * *
Det kommer att bli ytterligare ett par rallarslagsmål, det är vad jag tror.
Vi hörs i nästa paus.

Då så.
Från ett varmt, fuktig Chicago till er där hemma i den svenska vårnatten – ett hjärtligt hallå.
Nu ska det bli konferensfinal igen, i United Center, mellan Blackhawks och Red Wings.
Och Biffen är här för att liveblogga.
Som ni känner till – om inte annat så på grund av mina Kapten Haddock-utbrott – har vi haft vissa inkörningsproblem med den nya bloggen, men de som kan sånt jobbar stenhårt på det och förhoppningsvis blir det något bättre i natt,
Men ni får vara beredda och ha lite tålamod (den uppmaningen riktas förstås i första hand till mig själv…) om det skulle strula igen.
* * *
Turbulens har utbrutit i Detroit-lägret – på grund av Jeremy Roenick!
Den frispråkige veteranen, nu som bekant i San Jose, har i en intervju med Comcast Sportsnet påstått att coach Babcock är ”anti-Chelios”.
– Han gillar honom inte, av någon outgrundlig anledning. Jag tror han har svårt för amerikaner. Om ni bara visste vad han sagt om ”Cheli”…det är helt otroligt,
Chelios förstår ingenting.
Men för säkerhets skull tog han med  ett äpple till sin chef på frukosten i morse,
– JR är JR, säger han och ruskar på huvudet under en provisorisk presskonferens i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
– Han säger alltid saker. Varifrån han fått det här har jag ingen aning om. Det är bara inte sant. Om jag talat med honom? Ja, jag ringde i morse. Han sa förlåt…
Babcock suckar djupt när han vid en annan presskonferens får frågor i ämnet.
– Jag fick ringa mina barn i morse. De är amerikaner och jag kände att jag behövde upplysa dem om att pappa inte har något emot dem…det är klart jag blir störd, det är ju fullständig lögn. Men nu vill jag koncentrera mig på den här matchen, säger han.
Själv tycker jag nånstans det är väldigt underhållande att Roenick lyckas ställa sig mitt i alltings centrum fast han tvingats på semester för länge, länge sen.
* * *
Trains, planes & automobiles.
Minns ni den förstklassiga filmen?
Jag tycker mitt liv känns ungefär så just nu – och jag är förstås John Candy…
* * *
Här kommer att bli ett sjuhelvetes liv ikväll.
Draget var bra redan under de två första matcher jag såg mot Vancouver, men enligt vittnen här var det bara en liten bris i jämförelse med stormen som utbröt under match 6.
– Och nu blir det ännu värre. Det är konferensfinal och det är Detroit. Det kommer smärta i dina öron, säger en av Chris Kucs kollegor.
* * *
När Kris Draper, på väg ut mot duschen, ser att Chelios har presskonferens om Babcocks påstådda anti-amerikanska verksamhet hojtar han:
– Sjung ”Oh Canada”, Chelli!
* * *
Och visst var det Chicago Candy och Steve Martin var på väg till i ”Trains…”. Jo, den idiotiska svenska titeln löd ju till och med ”Raka spåret till Chicago” slår det mig. Jävla kanonfilm.
* * *
Samuel Påhlsson är rastlös när jag träffar honom efter en hemmavärmning han som vanligt stått över – enligt den officiella versionen på grund av sviterna efter infektionen i vintras, men vem vet.
För det första tycker han det varit för långt med två dagars uppehåll.
– Ja, jag vill helst spela direkt. Särskilt när jag fått stryk. Då har man ingen lust att gå och vänta, berättar han.
För det andra är Ånge-sonen ingen som kan gå och lägga sig och sova inför en match.
– Nä, jag är ingen sovare. Nu vet jag inte vad jag ska hitta på. Jag åker väl tillbaka till hotellet där jag bor och…ja, försöker få tiden att gå på nåt sätt.
* * *
Idag är det Lidas som sitter på Suddens träningscykel och trampar.
Han har dock inget att säga om Springsteen.
* * *
Åker hiss med Ed Olczyk och han lyckas få att den gå ner till omklädningsrumskällaren, trots att den egentligen inte vill.
– Bra jobbat, säger jag.
Då ler Ed nöjt.
* * *
Detroit kan få klara sig utan Datsyuk ikväll.
Han fick en stenhård puck på foten senast och är nu ”game-time descision”.
Går det inte får Ville Leino chansen istället.
Bra, tycker jag.
Ju fler finnar som spelar, desto större chans är det ju att man får träffa Varpu…
* * *
Jaha, titta. Keenan får lämnar tränarjobbet i Calgary. Ingen skräll precis.
* * *
Funderar på att gå fram och påminna Hawks ass-coach, Marc Bergevin, om att han hånat mig svårt en gång.
Han spelade tillsammans med självaste Slava Persson i St. Louis när jag var där och hälsade på och under en träning i den plåthall Blues kallade hem åkte han flera gånger fram till mig och gjorde en konstig rörelse under hakan.
Jag – som hade stort krull på den tiden – fattade ingenting, men till slut hojtade han:
– Du måste knäppa hjälmen. Det är inte tillåtet att ha den oknäppt…
Hm.
* * *
Frågar Big E om han på något sätt fruktar publiktrycket ikväll.
Men tvärtom, han menar att det är mycket roligare att spela bortamatcher när det är drag än tvärtom.
Så du föredrar, fortsätter jag, att spela här framför att spela i exempelvis Phoenix?
Big E svarar:
– Jag har aldrig spelat där. Men jag har spelat i Huddinge…
* * *
Giancana, jag gillar din oböjliga självsäkerhet.
Det är helt rätt stil.
Giancana är dessutom ett briljant nick på en som håller på Chicago.
* * *
Versus-Doc står på herrmuggen bakom pressläktaren och utbyter anekdoter med gamle legendaren Stan Mikita.
Ser fint ut.
Hoppas bara Mikita säger åt honom att sluta skrika så förbannat.
* * *
Det börjar bli porrstjärneklass på Toews polisonger nu.
* * *
Ja, jag erkänner – jag gjorde mig skyldig till grov svengelska i delar av den där Detroit News-intervjun.
Men va fan, hon tog med mig garden nere, började ställa frågor utan att jag var beredd och då är det lätt att börja staka sig; det skulle kunna hända även konsertpianister i New Jersey, det är jag övertygad om…
Sen visade hon sig vara en sån där jävel som citerar korrekt…
* * *
Känner ni monstret från Mariefred?
Det är så coach Babcock beskriver Micke Samuelsson.
– ”Sammy” är en stor man. Ja, rena monstret, säger han.
Det var väl att…ta i?
* * *
Om jag, för säkerhets skull, ger fan i fetningarna på namnen i bloggen, vad säger ni då? Är det OK? Behövs dom?
Era kommentarer är min lag.
* * *
Idag hör jag tydligt hur Quenneville säger ”Kabby”.
Sen ser jag honom i och för sig skratta också, ute i korridoren, så man vet ju inte, han kan ha förlorat vettet alldeles.
* * *
Det är hård press på Hattrick Kane ikväll – det ser han om inte annat till själv.
– Jag måste producera i tredje matchen. Så är det bara, säger han till Tribune.
Lagkompisarna tror dock att ynglingen kan hantera den egenhändigt kreerade pressen.
– Varje gång han gått några matcher utan poäng kommer han ut och bara exploderar, säger Troy Brouwer.
* * *
Det roligaste är att Hawks-fansen inte bara kommer att stöda de egna ikväll.
”De-troit sucks” är en klassisk ramsa i den här stan – oavsett om det gäller baseboll, basket eller hockey.
Rivaliteten mellan de två städerna är kort sagt glödhet – och den lär nå rena febertopparna ikväll,
Kanske kommer Big E till slut ändå att längta till Björkängshallen…
* * *
Maltby verkar också gå in i Wings lag – istället för Abdelkader. Ja, han är ju amerikan och JR vet nog vad han talar om…
* * *
Challe, jag har tidigare fått kommentatorsskäll för att jag dricker Heineken, men jag har ändrat mig. Jag är en blaskig kille…
* * *
Zäta ser peppad ut på värmningen.
* * *
Aha, då  är det snart dags för den här urladdningen – och Le boef ska nu säkra lite koffein.
Hoppas ni får höra nationalsången där hemma.
Den kommer att vara brakande jävla vrål.
Tipset är att Hawks vinner, det känns verkligen så, men AIK-fan är inne på nåt – får Wings första målet kan festen vara förstörd.
Jag återkommer – om teknikgudarna hört mina böner – tillbaka i första pausen.

Bloggen har landat i Chicago.
Så ni vet.
Om allt går som det ska blir det liveblogg i natt
Håll tummar och tår och allt annat ni kan hålla.

Nu fungerar det – litegrann.

Men vissa kommentarer går fortfarande inte att publicera och – och så blir det, som ni kan se, konstiga mellanrum när jag försöker byta rad…

Vi får jobba det på det här…

Till det är ordnat, ett ord från natten:

Geno!

Vilken underbar hockeyartist.

Ska han vara så här bra kan vad som helst hända under fortsättningen…

Jag är hemskt ledsen, men den här nya bloggen från helvetet fortsätter förstås att krångla.
Just nu kan jag inte publicera era kommentarer – den funktionen har bara försvunnit helt plötsligt.
Är det inte för härligt?

Jösses då.
Jag tyckte jag såg Ohio Turnpike sträcka ut sig för mitt – den vi körde mellan Detroit och Pittsburgh några gånger under finalen i fjol…– båda gångerna Penguins gjorde mål.
Men det är som Cartman säger, man måste lära sig att aldrig räkna bort Hurricanes.
2-3 nu alltså.
* * *
Det är en bedårande vårkväll i Manhattan ikväll. Den molnfria himlen ovanför downtown Manhattan färgas rosa, solen går långsamt ner i New Jersey, en ljummen vind rasslar i persiennen i ett öppet fönster och ljuset är för några ögonblick sådant att jag kan se precis hur långt som helst från min holk
Man borde inte sitt vid tv:n, men är det Stanley Cup-slutspel så är det.
* * *
Alla målvakter har en night off ibland, till och med Fleury.
* * *
Vad säger ni, utlovades liveblogg i går också?
Då spelades ju inte ens några matcher.
Jörgen, vår man i stockholmsnatten, är het på gröten när det är slutspel…
* * *
Men jag tror nog fortfarande att Pittsburgh kan vända. Kvällar när både Malkin och Sid The Kid går i spinn brukar få kunna stå emot dem.
* * *
Hi hi, Detroit News lyckades till slut krama ur sig artikeln om Papa Biffen.
* * *
Å andra sidan, när världens bäste Jussi kommer igång är Carolina svårstoppade också.