Stanley Cup, del 5

3-1, blir det alltså.
Och med facit i hand skulle jag vilja påstå att den här matchen vände, och avgjordes, när Detroit dödade de där två utvisningarna i andra.
The Oak Man och Pretty Face – också kända som Leif Boork och Tommy Sandlin – hånar mig för den teorin, men jag menar ju att Pittsburgh var på väg att ta över tillställningen under inledningen av andra.
Men efter de lyckade numerära underlägena tog  Detroit tillbaka initiativet och i tredje stängde de
Hur är det dom säger här…Detroit hittade ett sätt att vinna, kort sagt.
Korrekt? Eller håller ni med expertisen på bänkraden nedanför?
* * *
Maltby gafflade för mycket.
Det var därför Crosby gav honom en hurring efteråt.
– Som alltid ska han fortsätta snacka i all evighet. Så jag kände att jag behövde dra till honom. Det var det hela, säger den samlade superstjärnan efteråt.
Sen ler han lite lätt…
* * *
Det bästa med att Detroit vinner är att man får höra allsången till Journey-dängan igen.
När de kommer till den där raden om ”born and raised in South Detroit”, då jävlar exploderar The Joe.
* * *
Det är mer media än nånsin på den här finalen och kalabaliken inne i Wings omklädningsrum efteråt är helt bisarr.
Vi får klättra på varandra för att hör avd notoriska low-talkers som The Mule och Zäta har att säga världen.
Fast jag säger som spelarna när de får frågor om det inte är väldigt grinigt på isen:
Det är final, det ska vara så, jag gillar det…
* * *
Blir aldrig stungen, men får se en uppenbart getingrädd slovak vifta som en seriefigur när flygfäet surrar runt hans flint.
Det är mycket underhållande.
* * *
Vill ni veta varför lagen försöker hålla skador hemliga under slutspelet?
Fråga nyopererade Big E.
Under första bytet ikväll blev han spearad i blindtarmstrakten flera gånger…
– Alla lag har såna grisspelare, så det får man räkna med, säger han och visar sen lilla maggen.
Han har ett stort ärr på högersidan, sedan ett mindre strax intill och ytterligare ett vid naveln.
Jag skulle ligga hemma och kvida av självömkan…
* * *
Det är rätt mycket tjafs om sargerna i The Joe efteråt.
Men Sid The Kid säger det bäst:
– De fick några turstudsar. Men det kommer vi också att få under den här serien.
Han har blivit mycket vuxnare och mer stabil på bara ett år.
* * *
Det där med djupet i Detroit börjar ju bli tjatigt, men det var för satan fjärdekedjan, med Leino och Maltby och Abdelkader, som stod för de största insatserna under sista perioden – och belönades för det med väldigt mycket istid.
Och så gjorde just Abby, som de kallar Abdelkader, alltså NHL-karriärens första mål.
Imponerande.
* * *
Osgood känner sympati för Fleury.
– Ja, de här sargerna, de är livfulla…jag, om någon, vet hur det känns när puckarna studsar i dem på det där sättet och sen går in. Det är inte roligt, säger han med en empatisk huvudskakning.
* * *
Bäckisbloggen, tyckte du det såg mätt ut?
* * *
Abdelkader låter inte som namnet på en hockeyspelare.
Det är snarare tyska mittbackar i fotboll som heter så.
Så jag är tacksam för smeknamnet Abby.
* * *
Zäta säger ”förschöker” ikväll också.
Jag tycker det är underbart.
* * *
Eventuella Pens-fans som sitter och deppar i vårnatten kan ju trösta sig med att Crosby säger att allting känns mycket bättre än ifjol och att han är övertygad om att laget kan stjäla den andra matchen i natt.
– Vi tror på det här, förklarar han och låter helt övertygande.
* * *
Nu är det,  för en gångs skull,  en rätt bra kväll i Motown, så jag ska nog ta och steppa ut en stund.
Tack för ikväll.
Vi hörs alldeles, alldeles snart.