Stanley Cup, del 21

Här är sagan om en vanlig dag under Stanley Cup-finalen.

07.15: Klockan ringer. Undrar var jag är. Kommer på det först efter tio sekunder.
07.20. Sitter vid datorn och skummar sajter. Dyster ton i texterna i Detroit Free Press.
07.30. Inser att jag måste ringa tidningsbudet hemma i New York och förlänga uppehållet. Skickar saknar-dig-mess till The Royal Oak.
08.05: Hoppar in i hyrbilen utanför William Penn-hotellet. Varpu lägger sig i baksätet och somnar omedelbart.
08.09: Korsar Veteran’s Bridge. Ser Mellon i backspegeln. Tänker att vi ses på söndag igen.
08.18: Brakar ut på Interstate 79, mot Ohio Turnpike. Varpu snarkar. Dylan sjunger tyst från senaste albumet på stereon. Det duggregnar.
09.00: Regnet upphör, molnen skingras. Det blir sol. Bloggen ler.
09.20: Passerar Youngstown. Undrar om Springsteen tänker spela sången om den eländiga staden på Stadion några timmar senare (och det tänkte han, enligt Markus Larssons liveblogg från konserten).
09.44: Stannar vid en rastplats och tankar. Varpu tittar yrvaket upp, ruskar ett rufsigt huvud och somnar om igen. Köper en stark kopp kaffe. Åker igen
10.30: Funderar över hur det kan komma sig att alla rastplatser längs Ohio Turnpike ser exakt likadana ut.
11.00: Varpu vaknar och frågar om vi är framme. Det är vi inte. Då drar hon några stories om Esa Tikkanen och Jari Kurri.
12.30: Ser GM-tornet torna upp sig i horisonten. Får egendomlig komma-hem-känsla.
12.45: Går in genom pressentrén vid The Joe. Möter kollegor som ser trötta ut. Alla har gjort samma roadtrip under morgonen. Inser att jag förmodligen har samma uppsyn. Dricker två koppar kaffe och äter en kanelbulle. Det är frukost. Och lunch.
13.00: Sitter på en stol och försöker komma på vad det egentligen är det luktar inne i The Joe. Kommer återigen fram till att det är en sällsam blandning av is, avgas, fukt, mögel, svett, asfalt, kaffe och gammalt bläckfiskslem.
13.12: Träffar NHL-Mark. Hans blick säger att han tycker att vi ska spela craps på MGM ikväll. Hm.
13.15: Dellapina, nu på NHL, kommer och säger att Wings omklädningsrum nu är öppet . Det är det inte.
13.35: Dörrarna till omklädningsrummet öppnas. Springer omedelbart på Fabio Ericsson i den trånga korridoren som leder till själva rummet. Han ropar:
_ Du får tydligen inte kalla Kronwall för Gråskägg. Han föredrar The Kron Wall of Pain.
13.45: Pratar med Lidas. Han berättar att det varit lagmöte under lunchen och att man tittat på video för att studera misstagen man begick igår. Bloggen undrar om de inte redan är medvetna om dem.
– Jo, men det gäller att gnugga in dem så att man verkligen tänker på att inte göra om dem, säger kaptenen på sitt finaste rumpmas-mål.
14.00: Zäta berättar att han, i alla fall på sätt och vis, följt Robin Söderling i Paris.
– Det stod 2-0 när jag åkte hemifrån och då trodde man ju att det var klart. Men när jag kom hit till hallen var det plötsligt 2-2. Sen fixade han det alltså ändå. Det är otroligt bra gjort, menar Njurunda-Beckham.
14.15: Passerar pressloungen och hör Mike Babcock, som håller presskonferens, förklara att han inte har något emot att det tar emot lite.
– Det som är så skönt med att vinna Stanley Cup är just att det är så oerhört svårt att göra det, säger han.
15.00: Lämnar av passagerare på Marriott. Kör vidare och tänker att centrala Detroit ser ut som New York i ”I am Legend”.
15.20: Checkar in på hotellet. Kopplar upp datorn, skummar nya sajter, läser mail och uppdaterar kommentarerna i den här bloggen. Skrockar gott åt att bröderna Jepperdi slåss om vem som egentligen har rätt att kommentera här.
15.45: Lämnar in tvätt. Igen. Tar en lång, lång dusch.
16.15: Börjar skriva det här inlägget.
16:43: Avslutar det här inlägget.
Vi hörs i morrn.