Stanley Cup, del 34

The Ultimate Game 7…
Känn på den igen:
The Ultimate Game 7…
Det är en sån magnifik klassiker vi har framför oss nu.
Hela säsongen står på spel. Allt ska avgöras på 60 gastkramande minuter – eller mer, om de som älskar hjärtinfrakter får som de vill. En ska vinna, en ska förlora…
Fy fan, det knottrar sig på fingerspetsarna när jag skriver det.
Jag tycker att jag varit med om rätt mycket stort som åskådare,  men detta – den sjunde finaljäveln mellan Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins –  kan mycket väl vara nummer ett på min lista.
Det är magiskt att vara här.
Magiskt, säger jag.
* * *
Idag kom till och med en av Red Wings PR-män fram och frågade:
– Du har väl vita kavajen på dig ikväll?
Upptagenheten vid Biffens garderob har ju börjat spåra ur…
Och svaret är alltså nej. Noggrannare studier visade ju att den vita stassen inte hade önskad effekt i finalen förra året.
Nu kör jag en repris på the outfit från sjätte finalen i fjol istället:
Ljusa chinos. Svart skjorta. Svart kavaj. De svarta pjucksen, inköpta i Novi. Och den den grå-svart-randiga Calle Johansson-slipsen med röd hund på.
Inte lika festligt – livet blir intressantare när folk tror att man vill se ut som Bosse Larsson – men effektivare.
* * *
Pittsburgh förmiddagsträning slutar med att Sid The Kid står vid sidan av ena kassen och försöker styra in puckar en ass-tränare smaskar in i sargen bakom honom.
De börjar få koll på hur gamla The Joe fungerar…
* * *
När spelarna säger att allt är som vanligt, att de stänger ute allt som händer runtomkring och förbereder sig som inför vilken match som helst, ska man verkligen tro dem då?
Jag har ju svårt att köpa det.
Nog måste en sån som The Kron Wall of Pain någon gång de senaste dygnen ha fastnat mitt i steget och tänkt att jisses, nu är det Game 7, allt ska avgöras…
Det händer ju MIG, då borde väl de som är direkt inblandade ha tuppjuck, no?
* * *

Springer på Jan-Erik Lidström, Big Papa Lidas  himself, utanför Wings omklädningsrum.
Han erkänner att han, till skillnad från sonen, är tämligen nervös.
Sen frågar han, på sitt finaste Skogsbo-mål:
– Får du någon ordning på datorn?
Det tycker jag är fint.
* * *
Penguins har bytt hotell.
Igen.
Nu huserar de på MGM, efter tidigare strandhugg på Motor City Hotel och Ritz-Carlton ute i Dearborn.

– Ja, vi börjar kunna hotellmarknaden i Detroit rätt bra nu, skrockar coach Bylsma
* * *
Don Cherry sitter på läktaren under förmiddagen – och hälsar glatt på Skrummelrummel och Fairway-Peggarn från Canal Plus.
– Mina favoritsvenskar, ropar gubbstrutten.
Well, han har väl inte så många.
* * *

Jag vet inte riktigt om det GÅR att beskriva stämningen i Detroit idag.
Det är ju feber.
Fast spänd feber. Dov. Orolig. Till och med Penguins-fansen som under eftermiddagen invaderar Marriott-hotellet borta vid GM:s hårt ansatta högkvarter, de som vid tidigare besök fört ganska betydande liv, verkar tagna av stundens allvar.
Men snart, om bara någon timme, kommer all den där återhållna spänningen att explodera i vild extas.
* * *
Inser när jag efter säsongens sista träning går in i wingarnas omklädningsrum att jag inte längre har något att fråga.
Vad finns det kvar? Vad vet vi inte vid det här laget? Vad har Lidas, Zäta, The Kron Wall of Pain och de andra inte sagt ännu?
Nada.
Men uppfostrad som jag blivit frågar jag i alla fall Fabio hur det står till.
– Hur det är med Fabio vet jag inte, muttrar han, men jag mår bra.
Ho ho.
* * *

Bloggen och Canal Plus-hjältarna värmde med middag på eminenta Bourbon Steakhouse på MGM igår kväll.
Och vid långbordet intill satt hela Penguins ledning, inklusive Bylsma och GM-Shero.
De såg ut att vara i rätt bra form, om man säger så.
Men vem var inte det…
* * *
Keep it here.
Så lyder krigsrubriken på Detroit Free Press etta idag.
Precis under har de en bild av bucklan.
Det är inget kaxigt över det. Det är en vädjan. Den här arma staden behöver något att glädja sig åt innan undergången.
Vid förlust i natt utbryter  ren depression i gamla Motown.
* * *

Tack för alla tangenttips. Inte för att jag fattat, men ändå. Ni är vänliga.
* * *
Efter Bourbon-middagen stod vi i en av loungerna på MGM och följde fjärde basketfinalen mellan LA Lakers och Orlando.
Stor underhållning.
Men blir den här matchen tillnärmelsevis lika spännande och dramatisk är det hög risk att jag helt enkelt tuppar av.
* * *
Barry Melroses kostymer är väldigt…stora, tror jag man kan säga.
* * *

Fanimig, nu är det jag som får Hal Gill i stora tipset.
Om jag vinner på det träbenet – och han alltså matchavgörande målet – lovar jag att cykla hem till New York i morgon.
* * *
Det är mycket om Brynäs-Rafalski i media här just nu.
Med all rätt.
Han är den ende av Detroit-spelarna som lirat Game 7-finaler tidigare – och såväl förlorat som vunnit.
Och han har också, på order av Babcock, fått berätta för lagkamraterna vad som väntar.
-Ja, jag sa att det är starka känslor i svallning och dem måste man försöka kontrollera. Alla vet vad som finns i potten, så det är annorlunda. Men om vi koncentrerar oss på det vi ska göra kommer det att gå bra, berättar han för Detroit News.
* * *
Ja, Per Nilsson, visst är det märkligt?
Tålamodet Lidas och andra visar när de svarar på samma frågor för tusende gången – och tro mig, de kommer igen när inte tv-kamerorna är på – skulle ju räcka för att hålla en hel generation dagisfröknar på glatt humör dygnet runt.
* * *
Om Wings vinner ikväll ska Lilja go all Shoestring on me.
Jo, han har vid seger lovat att ta sin första snus på ett år.
Ni borde ju hålla på hemmalaget bara därför.
* * *
Plötsligt inser Eken att han äter säsongens allra sista NHL-måltid.
Då ser han uppriktigt ledsen ut.
* * *
Ryktet säger att Gordie Howe kommer att kliva in till hemmapoojkarna och leverera några väl valda ord innan nedsläpp.
Visst låter det mäktigt?
* * *
Jag har mina källor och vet att The Mule i förrgår kväll laddade upp med bio. Han såg brottarhiten ”The hangover” och tyckte den var rolig.
Nu vet ni.
* * *
Varpu är helt och fullständigt övertygad om att Penguins vinner.
Men den övertygelsen kommer från hjärtat. Den finska drottningen har en betydande soft-spot för Sid The Kid.
* * *
Nu kom det bra besked från NHL:
Liksom ifjol får vi med ackrediteringar komma ut på isen och göra intervjuer med segrande lag tjugo minuter efter slutet.
Grymt det.
Mycket lite jag gjort har varit roligare än att halka runt på isen blend segerrusiga NHL-spelare.
* **
Det har kommit till bloggens kännedom att ett duktigt påstruket Ytterby-gäng sitter vid en tv i Vasastan i Göteborg och tänker följa den här nattmanglingen.
Allmänheten varnas!
* * *
The Mule. Homer. Happy Hudler. Hossa. Big E. Jag får för mig att det är nån i den glada kvartetten som får avgöra det här.
* * *
Ah, shit.
Nu börjar det bli sådär elektriskt igen.
Mike Bolt är på väg in i The Joe med bucklan.
Och den här gången ska han inte packa ner den igen.
Ojvoj.
* * *
Har ju faktiskt sett tre Game 7 tidigare under årets slutspel. Rangers mot Caps, Caps mot Pittsburgh och Wings mot Ducks. Stort som fan, varje gång. Och ändå ingenting – ingenting! – mot detta.
* * *
Granvista är i storform och publicerar hela texten till Journeys ”Don’t stop believin” i kommentatorsspåret.
Och eftersom Karin Boye inte hjälpte i tisdags ber jag att få sno idèn (kolla, jag fixade apostrofjäveln!).
Så här, nattens segersång:

Just a small town girl, livin in a lonely world
She took the midnight train goin anywhere
Just a city boy, born and raised in south detroit
He took the midnight train goin anywhere

Dont stop believin
Hold on to the feelin
Streetlight people”
* * *

Okej, hall I hatten.
Nu åker vi snart.
Ett av de mest hisnande sportdraman någon av oss kommer att få uppleva ska alldeles snartr explodera här i The Joe.
Hoppas ni är vakna, hoppas ni är med in kommentatorsspåret.
Jag återkommer i första paus.
Lets’ go, Game on!