Stanley Cup, del 37 – The End

Det är en egendomlig känsla att stå inne i Red Wings omklädningsrum och prata med Zäta och Lidas – och samtidigt höra Penguins fira den underbara triumfen vägg i vägg.
Men what goes around comes around, right?
Ifjol var det pingvinerna som fick utstå den tortyren.
Hocketygudarna vet hur smärtan ska fördelas…
* * *
Jag sa i chatten i dag att den som vinner den här matchen har förtjänat att bli mästare och det står jag definitivt fast vid.
Det är bara att gratulera Pittsburgh – alla lagets svenska fans som ibland dyker upp i det här kommentatorsspåret.
Gästerna var bäst och vann rättvist, det är inget att snacka om.
* * *
Det har inte gått ens halvtimme sedan slutsignalen när Zäta kliver ut i mediahopen för att göra några av karriärens  – antar jag – tristaste intervjuer.
Men han har redan hunnit raka sig.
– Ja, skägget ryker direkt såna här gånger, säger han.
Det är ett exempel som ska följas ganska så snart…
* * *
Kron Wall of Pains ribbträff och Lidas superchans där på slutet…det är viss risk att exempelvis Hossa kommer att tänka på de ögonblick rätt så mycket i sommar.
* * *
Det får vara hur det vill jag, jag ryser allt lite när Sidney Crosby – den rent förtalade – slutligen får lyfta den där bucklan.
* * *
Babs bekräftar intrycket att bränslet tog slut i hans lag under serien mot Pittsburgh och ja, sanningen är ju att Penguins bortsett från den där konstiga femte matchen förra helgen kändes lite starkare, lite farligare och – ja, Hägerborn! – hungrigare hela tiden.
* * *
Max Talbot är bara ett enda stort leende när han sitter på podiet och försöker förklara hur det känns att göra båda målen i en 2-1-seger i en Game 7-final.
– Jag vet inte, säger han. Jag vet bara att det här är den lyckligaste dagen i mitt liv.
* * *
Det är ändå rätt strongt av Zäta och Lidas att komma ut och hålla rediga presskonferenser i den brutala stunden – samtidigt som tjoandet från omklädningsrummet intill sipprar in genom stängda dörrar.
* * *
Conn Smythe till Malkin.
Helt och fullständigt korrekt sett till hela slutspelet.
Han är en monstruöst bra hockeyspelare.
* * *
Nu säger jag som Bob Dylan:
I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough.
Det är over tre veckor sedan jag senast var hemma och det ska bli så JÄVLA skönt att se Manhattan igen.
Och i morrn kväll…Elaine’s.
Ojvoj.
Nu är även mitt bränsle slut, så säsongens sista inlägg kommer senare.
Till dess:
Tack för den här kvällen.
Underbar var den – ändå.