Columbus Day intermezzo, del 5 – The End
7-2.
Det är med viss häpnad man konstaterar att en match på Garden slutar med de siffrorna.
Så många mål tog det – kändes det som – hela månader för fjolårets Rangers att skrapa ihop.
Nu säger det fan pang-pang-pang så fort en blåskjorta kommer in i anfallszonen.
– Ja, vi har några som kan göra mål i år, säger Kung Lundqvist
Indeed.
* * *
Jodå, det slutar förstås med boxningsmatch på sektionen ovanför oss.
Gris-Olles kompisar tröttnar på det bräkande Toronto-fyllot och plötsligt ligger han mellan två bänkrader och sprattlar.
Sen bärs han ut av vakter som inte vill höra nåt om att det var hemmafansen som klappade till honom.
Och precis innan han försvinner ut genom entrén är skriker Gris-Olle så det ekar under taket.
– You’re in New York, loser! This is what happens.
Ojvoj.
* * *
När vi vaggar in i Rangers-kabyssen kommer Drottningen återigen med sin kommentar om det imponerande i att jag flyger över till varje match.
– Samma skämt som vanligt, replikerar jag och tycker inte att det är nåt märkvärdigt med det.
Men kommentaren väcker vådlig munterhet i målvaktshörnet, om man säger så.
– Tough crowd, jublar Lundqvist medan Drottningen bara står och gapskrattar.
* * *
Fast i huvudsak är stämningen under slutet av såna här urladdningar på Garden galet glad.
Under de sista minuterna letar de jumbotron-ansvariga till och med på den gamla tanten som, lätt berusad och i alldeles för stor Lundqvist-tröja, utför den skabrös can can-dans i bänkraderna när hon får chansen.
Då blir det karneval
* * *
Men vad händer i United Center NU då?
Hawks har ju för fan kvitterat!
Vid min gud, vilken match.
* * *
Henke är säker:
Leafs-spelarna försökte inte ens bromsa de gångerna de åkte in i honom.
– Nej, jag kollade på repriserna. Dom ska ju vara tuffare i år, men är samtidigt inte så stora…då kanske det är enklast att vara tuff mot målvakten, skrockar han.
* * *
Jo, jag sa ju att Page Six Sean skulle göra mål.
Men två – det hade inte ens vi i det mest hängivna hörnet av fancluben räknat med.
* * *
Han är givetvis inte glad efter en sån brakförlust, men med det egna spelet måste Rikard Wallin medge att han känner sig hyggligt nöjd.
– Jag försöker inte spela hjälte, jag gör bara som en klassisk svensk center och det funkar rätt bra, säger han när vi ses i ett tomt omklädningsrum.
Det funkar in i helvete bra, till och med. Jag vill påstå att den gänglige FBK:aren var den ende i Leafs som var bra hela den här matchen.
* * *
Mitt i mediarushen kommer Tårtan in i Rangers-rummet och jag tror bara det är jag och stil-Oskar som hör det.
Han ser sig snabbt omkring, gör en grimas och väser med avsmak:
– Fucking shit.
Sen går han fram till en anslagstavla, skriver ”12.00 – oh” med en tuschpenna och försvinner igen.
Johnny Sack upp i dagen, ju!
* * *
Kan det tänkas att Wilson börjar sitta löst?
Bara en undran.
* * *
12.00 – oh.
Man kan undra vad det betyder.
* * *
Surkålsmannen?
Han försvinner i mitten av tredje, med ett Fannibal Lecter-leende klistrat över hela plytet.
Det är en jävla konstig man, det.
* * *
Colton har inte glömt.
Han kommer fram, tar i hand och säger:
– Make sure you give Shoey a snus from me when you see him.
Det är ett löfte, champ.
* * *
Fast vänta nu…det lär dröja innan jag får tala med honom.
Hawks vann just – på övertid.
Dubbel-ojvoj.
* * *
Nu är det skandalöst nog ingen match på Garden förrän på onsdag kväll.
Vad ska man göra nu då?
Jo, man ska i morgon åka ut och hämta ett stycka mor och ett stycke storebror på Newark.
Det blir ingenting annat än underbart – vi har inte varit tillsammans i USA sedan ”debuten” 1979.
Tack för i natt, vi hörs snart.
