Hemma hos J.R Ewing, del 8 – The End

Om bara några timmar är det Thanksgiving – helgen som får hela USA att stå stilla på ett sätt som exempelvis julafton bara kan drömma om.
Meningen är att man under denna icke-religiösa högtid ska tänka på sina ”blessings” och jag passar, som avslutning på den här Texas-bloggen,  på att börja redan nu.
Jag är tacksam över att den här serielunksmatchen till sist tog slut.
Jag är tacksam över att det ändå blev lite roligt och spännande under övertidsperioden.
Jag är tacksam över att de har straffar i NHL – matcher SKA avgöras och Blues visade fin killer-instinkt mot Turco.
Jag är tacksam över att de Dallas-svenskar som spelade den här matchen är så pass väluppfostrade att de trots nederlaget pratar länge och redigt med bloggen.
Jag är tacksam över att fansen har sån humor att man kan få se unga damer som står och viftar med skyltar där det står ”Hey Modano, I like older guys” (däremot vet jag inte om jag är lika tacksam när jag tänker på att ”Old Guy” Modano är 39 år. Själv är jag ju 42…).
Jag är tacksam över att de spelar Tom Pettys ”Even the losers (get lucky sometimes)” i American Airlines-hallen när Ty Onkel Kånkel tar den sista straffen – även det vittnar ju om viss humor.
Jag är tacksam över att jag får åka hiss med El Belfour och nästan frågar honom om han minns upphetsningen i Dalarna när han anlände, den som var så stor att Grängesarslet lämnade direktrapporter i webradion för varje gatukorsning han passerade.
Jag är tacksam över att jag inte behöver se Blues oftare, för som Wandell påpekar när jag säger att matchen var rätt tråkig blir det ofta så när de är inblandade…
Jag är tacksam över att jag har läsare som stannar uppe och fyller kommentatorsspåret med inspirerade inlägg trots att klockan hinner passera både två och tre och fyra på natten (men var tog den förmodade nattugglan BaconBerglund vägen?).
Jag är tacksam över att hon som ser ut som Pamela Ewing står och röker precis utanför pressentrén när jag kliver ut i den svala men skönt krispiga Texas-kvällen.
Jag är tacksam över att kommentatorn Dahlgren tycker att jag ska åka till Sharktank, men det får han ta med mina chefer (och lyckas han övertala dem blir jag ännu mer tacksam…).
Jag är tacksam att min upper body injury – ta i trä – tycks vara läkt och inte kommer att störa mig ens om konkurrenter som Oak Man försöker med tjyvknep just i de trakterna.
Jag är tacksam över att Ghost Bar här på W Hotel är öppen ytterligare några timmar.
Jag är tacksam över att jag fick se den där pepperoni-zeppelinare; oj vad fin den var.
Jag är tacksam över att jag tippade Blackhawks som finalliag i vår.
Och jag är, slutligen tacksam, över att jag i morgon ska åka hem till New York och gå på Thanksgiving-middag hos Elaine’s eget skyddshelgon Father Pete.
Vi hörs vad det lider, tack ska ni ha.