In the word of Kalle Eriksson: Hockey!, del 2 – The End

Nä, jag har fortfarande inte fått någon riktig ordning på vätskebalansen efter gårdagsnattens rummel nere på Bowery och att författa  inspirerade blogginlägg i såna lägen känns som att dra en jävla timmerstock genom skogen.
I’m too old for this shit, som Danny Glover sa i ”Dödligt vapen”-filmerna.
Å andra sidan kan jag ju glädja mig åt att jag samtidigt är tillräckligt gammal för att säga nej när det ringer och glada Eskilstuna-musiker ringer och tycker att jag ska ut och härja även ikväll…
* * *
Jag yrade ju redan före säsongen om att Toronto skulle bli att räkna med i år.
Det har känts som en osedvanligt misslyckad profetia, till och med för att vara jag.
Tills nu.
För nu har Monstret börjat visa varför han fått ett så förpliktigande smeknamn; satan så bra han var.
– Han sprider en helt annan trygghet i laget, alla litar på honom nu när han fått visa vad han går för, säger Rickard Wallin när jag talar med honom på telefon efter matchen.
Jag, å min sida, börjar lita på att jag inte var helt förvirrad när jag påstod att Leafs skulle kunna nå playoff.
* * *
Blev ju inte så mycket Avery-cirkus idag heller.
Det satt några dönickar på läktarna och buade när han hade pucken, men Phaneuf verkade inte det minsta intresserad av att stå upp för Elishas heder.
Så tråkigt.
* * *
Man blir ju varm i hela bröstkorgen varje gång man ser Börje Salming.
Han ser lika hård och cool och magnifik ut som Zeb Macahan.
* * *
Fast kanske har Glencross fel på ögonen och trodde att Drury var Avery när han sänkte honom ?
Det hade inte ursäktat det fega övergreppet.
* * *
Bobby Hull, däremot, ser ut som Ted Kennedy efter fjorton scotch.
Coolt det med, fast på ett annat sätt…
Men det var lite rörande att se hur lycklig han var över att Brett blev invald i Hall of Fame.
* * *
Jo, lite oroande är det att höra att Henke störs av nåt skit i ena benet.
Men man får väl lite på honom när han säger att det inte är något allvarligt.
Och viktigast av allt:
Rangers flög hem direkt efter matchen i natt, så han hinner hem till ”The River”-showen på Garden.
* * *
Till och med Don Cherry, den gamle Sverige-hataren, satt i CBC-studion och tungomålstalande om Monstret.
– Det är den här Gustavsson som räddat säsongen i Toronto, morrade han.
Då vet man att det är något riktigt stort på gång.
* * *
Ni har väl sett att även Big Papa Wennerholm befinner sig på nordamerikansk jord nu?
Här blir han ett tag.
Så håll koll även på den bloggen.
http://blogg.aftonbladet.se/26380
* * *
Inte nog med succé och seger.
Monstret kunde glädje sig åt gratismiddag i natt också.
En Rickard Wallin med smådåligt samvete bjöd.
– Det var ju jag som begick markeringsmissen när Detroit spräckte hans nolla, så ja…jag får nog bjuda Gurra på lite käk, skrockade han under det där telefonsamtalet.
* * *
Nu ska jag varva ner med nåt gammalt ”West wing”-avsnitt.
Och i morrn:
Garden.
”The River”.
Blir nåt det.
Bloggen återkommer i veckan.