Med Stetson-hatten på hockey

Någon gång per säsong måste man besöka den förföriska staden Nashville och se en match med hockeyfrillorna i Sommet Center, så är det bara.
Nu när novemberledan börjar sätta in har den stunden kommit, så jag ber att få inleda med ett käckt:
Howdy.
Ni sätter väl på er en 20-liters-Stetson där hemma i den svenska novembernatten och följer med bloggen på match mellan Predators och Red Wings?
Jag tror det kan bli riktigt underhållande.
* * *
Har just avslutat en eminent söndagsmiddag på stekhuset Palm’s  och vaggar ut mot entrén.
Då kommer Zäta, Homer och Lidas gående från andra hållet.
Även de har avnjutit varsin välgrillad köttslamsa.
Trots att klockan bara är strax efter åtta måste de dock gå raka vägen hem till hotellet och sussa; det är ju match dagen efter.
– Men du ska förstås ut på nedre Broadway, frågar de retoriskt.
You bet.
Landsmännen, och framförallt då Homer, ser svårt avundsjuka ut.
Ja, så går det när man väljer idrotten framför borsten.
* * *
På grund av att Versus är här och sänder börjar kvällens match redan 18.00, lokal tid.
Det är ju bra för er, det blir inte fullt så sent. Men för oss på plats känns det egendomligt att de har nedsläpp innan folk ens hunnit från jobbet.
Dessutom skjuts morgonvärmningen utan förvarning en timme bakåt, varför jag missar Predators uppvärmningsövningar.
Väldigt synd, jag hade tänkt bekanta mig med den allt hetare Patric Hörnqvist.
Nu måste det ske efter matchen istället, vilket innebär att jag inte längre kan hålla på Wings…
* * *
Jag har ett Marlboro-paket i näven när jag möter och Homer säger plötsligt:
– Ah du, kan jag få en cigarett?
Det tar två sekunder innan jag förstår att han bara skojar och under de två sekunderna är jag rätt chockad.
* * *
Det kan bli svettigt för rödvingarna det här.
Predators är inne i rena Mora-stimmet och har vunnit fem raka – själva har de fler skador än en genomsnittlig marin-pluton i Afghanistan.
Kron Wall of Pain, The Mule, Lilja, Filppula och Jason Williams är alla satta ur stridbart skick.
Snart får de klä om Gordie Howe igen.
* * *
– Jaha, säger Zäta i omklädningsrummet morgonen efter mötet i Palm’s-entrén, blev det nån karaoke?
Några minuter kommer Lidas fram och ställer samma fråga:
– Sjöng du karaoke i natt?
Karaoke?
Det är alltså så de två herrarna roar sig när de går ut.
Hade man inte kunnat tro.
Men här mimades fan inte till några ostversioner av ”New York, New York” och ”Billie Jean”.
Jag buggade jag med heta milfs till gamla Ray Price-hits på Tootsie’s, men det ska vi berätta om nån annanstans.
* * *
Åker hiss med Predators-coachen Barry Trotz.
Kan meddela att intrycket från tv stämmer:
Han har ingen hals.
* * *
Ingen Mule, ingen Lilja, ingen Kron Wall of Pain…
Det har aldrig varit sån respons på svenskar i ett omklädningsrum ockuperat av Detroit red Wings.
Likadant blir det på isen ikväll. Vi får ”bara” se Zäta, Homer, Lidas och Big E.
Märkligt, inte sant?
* * *
Önskar jag kunde skriva det här på fonetisk engelska. Men det kan jag inte och därför får ni inte riktigt veta hur det låter när de lokala vakterna här nere i ska försöka guida mig till pressloungen.
Det är, ungefär,  som att prata med långsammare, gråhårigare versioner av Brad Pitt-karaktären i ”Thelma & Louise”.
Helt underbart.
* * *
”Battle of Swedes”, lyder huvudrubriken på sportsidorna i lokaltidningen The Tennessean.
Det handlar om att Patric Hörnqvist håller på att bli Predators egen Homer.
– Jag försöka ta efter honom och göra som han gör framför motståndarkassen, säger ”Bengan”.
Jag refererar för Homer efter morgonvärmningen och han ler snett.
– Ja, det är ju kul att inte alla vill vara Zäta…
* * *
Är det förresten nån som kan förklara varför Hörnqvist kallas ”Bengan”?
Jag har alltid undrat.
* * *
Bor på samma hotell som Wings och störs under eftermiddagen av brutala snarkningar i rummet intill.
Bertuzzi är skäligen misstänkt. Han ser definitivt ut som en snarkare.
* * *
– Tjena Fabio, säger jag.
Då vill Big E inte prata.
* * *
Ikväll håller Henke nollan. Det gör han alltid de få gånger jag inte är på Garden. Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Big E är dock bara fejk-purken och berättar sen att han tycker att hans säsong varit ojämn, men att det känts bättre på slutet.
Däremot tänker han inte på OS.
– Nej, inte alls. Det är bara ni journalister som tar upp det hela tiden. Jag koncentrerar mig på Detroit.
Sen gör han dock klart att han inte direkt skulle tacka nej.
Det vore annars rätt cool, om Bengt-Åke belönade honom med en plats och Big E svarade:
– Nä, jag har ingen lust…
* * *
Det tar förresten exakt 45 sekunder att gå från hotellentrén till Sommet Center.
Ändå åker Wings buss till matchen.
Överflöd kan se ut på så många sätt…
* * *
Coach Babcock sportar inte bara en variant på Bobby Ewing-frissan.
Som några Detroit-journalister påpekar under morgonvärmningen ligger den helt perfekt.
– Kolla, säger en, inte ett hårstrå rör sig. Någonsin.
Klart lustigt.
* * *
Predators kör nåt slags kampanj under namnet Smashville.
Som om Nashville inte låter coolt nog.
* * *
Värmning pågår och jag ser åtminstone tre mullets på de märkligt marinblå och gula läktarna.
Hoppas de har tävlingen om den bästa, som under en match jag såg här 2006.
* * *
Det är framförallt i början Red Wings får se upp.
Predators är kända för att dra igång i ett sjujävla tempo.
Som Fast Freddy Shoestring sa inför Rangers möte här förra året.
– Ja, det minns man från alla matcher mot Nashville med Phoenix. Ibland gick det så fort att man fick ha sjal…
* * *
Nu ska jag rätt till min nyinköpta Stetson, spotta lite tuggtobak och sjunga med i Alan Jackson-dängorna de pumpar i PA:t.
Vi hörs, på traditionsenligt sätt, i första paus.