Med Stetson-hatten på hockey, del 5 – The End
Ozzie gör, typ, årets räddning i slutet av tredje .
Men ögonblicket senare får Erat sprätta in sitt andra mål och döda tillställningen.
Typiskt, kallar man det.
– Ja, jäkla synd att de får det målet just då. Vi skulle ha fått bort den pucken, säger Zäta innan han rättar till slipsen och promenerar bort till bussen som tar vingarna till Red Bird och den omedelbara flighten hem till Motown.
* * *
Om Patric Hörnqvist bara fått spela 18 sekunder till…
Då hade den här rapporten kommit lite tidigare.
För i så fall hade han kommit upp i tio minuters speltid och sluppit sitta på testcykeln de 20 minuter som är obligatoriska när man spelat mindre än tio minuter.
Men ”Bengan” är glad ändå när bloggen till sist får träffa honom i ett i övrigt helt tomt omklädningsrum.
– Ja, he he, det hade behövts ett enda byte till. Men det är bra att man får cykla, då håller man sig i form, säger han
Precis vad jag alltid brukar säga…
* * *
Jag kan e inte komma över att Elvis-maskoten tryckte en tårta i fejjan på ett Red Wings-fan.
Är det inte sånt amerikaner stämmer varandra för?
* * *
Det var ju spel mot ett mål i sista, men ändå kändes det inte riktigt som att Wings skapade så våldsamt många chanser – och när de väl fick till några var Pekka Rinne svettigt bra.
– De senaste matcherna har vi lyckats battla us through, säger Zäta på förnämlig svengelska.
– Nu klarade vi inte det och det är frustrerande
* * *
Vi kan börja kalla Hörnqvist för Buck.
För ja, han diggar country.
– Man vänjer sig. De har ju barer där det är liveband som spelar country från tio på morgonen till två på natten och det går en del i omklädningsrummet också. Och jag tycker det är skön, trallvänlig musik, säger han på sin finaste stockholmska.
* * *
Pekka Rinne är inte bara en bra målis; det är ett jävla tufft namn också.
* * *
Babcock slet inte så mycket på stjärnorna som omvärlden inbillade sig att han skulle göra.
Tvärtom, faktiskt.
– Ja, jag spelade bara nitton minuter. Det är mindre än vanligt. Och Lidas hade 23 minuter. När vi har så ont om backar tror man ju att han ska spela uppemot 30, säger Zäta och ser frågande ut.
Det är ingen kritik mot Babcock.
Men nästan.
* * *
Och som vanligt här i Nashville, när matchen är över strömmar fansen ut och fyller barerna på nedre Broadway ett halvt kvarter norröver.
Det är en syn som väcker längtan efter att få bo här.
* * *
”Battla us through”…
Visst låter det vackert?
* * *
Andreas Thuresson har platsen bredvid Hörnqvist i omklädningsrummet och jag tar för givet att det är ett arrangemang som iscensatts för att den mer rutinerade landsmannen ska kunna agera pappa åt rookien.
Men inte alls.
– Nej, det behövs inte. Thuresson är rätt bra på att hålla låda, tro mig, säger ”Bengan” och flinar.
* * *
Man behöver inte tillbringa särskilt lång tid runt dem för att inse att rödvingarna ser fram emot den sällsynta New York-resan om två veckor med samma iver som barn ser fram emot tomtens besök.
– Vi har papparesa då, så vi kommer ett stort gänget. Det ska bli riktigt skoj, säger Zäta och för några ögonblick försvinner förlustmörkret ur ögonen.
* * *
Uppgiften att jag buggade med heta milfs på Tootsie’s igår har förbigåtts med oväntad tystnad.
Men ni kanske tyckte det lät så osannolikt att det inte ens gick att tänka på, som när Tony Soprano fick reda på att prästen sovit över hos Carmela och s ”This is so fucked-up I can’t even think about it”.
* * *
Den som har Spotify och till äventyrs inte förstår att Hörnqvist börjat digga country kan kolla här.
Magisk musik, varken mer eller mindre.
* * *
Så här i efterhand kan man konstatera att det kanske inte var så dumt att matchen började 18.00 ändå.
Nu hinner jag skriva färdigt det här, smälla ihop några referat – och ändå trippa ut i vimlet på Broadway någon timme.
I morgon fortsätter bloggens lilla road trip med en flight till The Lone Star State.
Vi hörs därifrån inom kort.
