Derby i New York City, del 5 – The End

PR-John får nästan panik och avslutar presskonferensen abrupt, innan någon hinner ställa fler frågor.
Man kan inte klandra honom.
Tårtan försöker behärska sig och svarar först bara med sammanbitna ”ja” och ”nej”, men efter en minut brister det för den koleriske coachen och svordomarna börjar hagla i det trånga, svettiga intervjurummet.
Där är ett ”horseshit”, där är ett ”asshole” och där är ett ”fucking unacceptable”, med en emfas på f:et jag inte hört sen jag själv tog fel avfart på I-10 i Los Angeles för några år sedan.
Att gå på presskonferens med Tårtan efter såna här fadäser  är snudd på läskigt, men på samma sätt som man inte kan låta bli att titta på en bilolycka kan man inte låta bli att smyga dit och bevittna utbrotten.
* * *
Ser inga incidenter på läktarna under matchen, men efteråt brakar det loss så blodet skvätter – precis utanför pressrummet.
Det mumlas till och med att en fotograf hamnar i skottlinjen och får en smocka på läppen.
Man kanske ska leta på den där marinsoldaten med bössan innan man går hem härifrån.
* * *
Tårtan har å andra sidan all rätt att vara förbannad efter den här matchen.
Första perioden var faktiskt lamare än Robert Gustafssons hälsning när han i en tidig Glenn Killing-i-manegen-sketch spelade killen med ”Bandhagens slappaste handslag”.
* * *
Det är riktigt bra tryck i ”Fire Sather”-ramsorna på slutet DJ:n slänger på musik så fort han bara kan.
Av någon anledning blir det ”Smells like teen spirit”.
Hur ska man tolka det?
* * *
Vad har en kommentator som BaconBerglund egentligen tagit vägen?
* * *
Jag såg slutperioden på av den angenäma stolarna längst ner, utan vattskalle framför mig, men det blev faktiskt inte roligare ens därifrån.
* * *
Inte ska väl Dallas behöva komma till North Carolina och få stryk?
* * *
Till och med Kung Henrik var tvungen att ifrågasätta lagkamraterna efter inledningsperioden.
– Första tjugo var spelet oacceptabelt, muttrar han och slänger en tejpbit hårt i vägen när jag efter viss tvekan vågar mig in i hans hörn.
– Så i första pausen frågade jag om de inte insett vad vi befinner oss i för situation.
Frågan förefaller inte helt obefogad.
* * *
När man ser honom utan utrustning, med den där stripiga hårt i våta tester utefter ryggen, är Witt ännu mer klockren i sin gestaltning av Motörhead-diggande Tjärna Ängar-ligist med haschpipa i fickan och fötterna fulla av sparka-in-medelklass-ungarnas-tänder-lust.
Jag blir nästan illa berörd och hoppas att Bräschan ger honom en duktig lektion ute på ön i morgon.
* * *
– Tränaren hade ett och annat att säga han också, tillägger Henke.
Det kan man föreställa sig, ja.
* * *
Åh, fy fan, hur ska jag alls kunna ta mig ur lägenheten i morgon?
Bazil, dörrvaktschefen, kommer att vara på mig som en fluga på skit.
Om Rosie och Redden och alla andra klantasrlen förstod vad de verkligen ställer till med när de torskar såna här matcher, då skulle de skärpa sig.
* * *
Den här Chad Johnson, ska dom verkligen slänga in honom?
Han ser inte äldre ut än en Jonas Brother där han sitter intill en fuming Lundqvist och försöker ta av sig skydden så tyst och obemärkt som möjligt.
* * *
Nej, enough.
Nu ska jag ta mig till en liten barjävel i East Village där goda vänner väntar och tro mig– det kommer att skålas för er, för Svenska Fans och för Svenska Fans läsare på Manhattan i natt.
Vi hörs från the legendary korresoffa under returen i morgon natt.