Bloggen goes to Washington, del 5 – The End
Bäckis bekräftar:
Det var kul att spela ikväll.
– Ja, vi har verkligen roligt på isen såna här matcher, det måste jag erkänna, säger han när efteråt han står i sina röda shorts och sin röda träningsoveralljacka och ser lite småcool ut i ett omklädningsrumshörn.
Det låter ungefär som när jag ringer hem och berättar om de riktigt stora kvällarna på Elaine’s – och sänker man bara promillehalten är skillnaden kanske inte så stor.
* * *
Bra tippat, EJN.
6-1 blev det ju.
Att du hade sån fingertoppskänsla….
* * *
Det är inte helt oväntat kaos runt fempoängsmannen Ovies plats i Caps-rummet
Jag ser honom inte ens genom alla led av mer eller mindre rundhyllta kollegor.
– Men han tycker bara det är kul, säger Bäckis med ett leende.
– Jag tror inte han tänkt särskilt mycket på att det inte blivit lika många poäng som vanligt på slutet, det har hänt så mycket annat kul, men han har inget emot när det blir sån här kvällar…
* * *
Den bisarre Capstronauten lyckas tydligen smita från sina vårdare, för i tredje är han tillbaka bakom Leafs-båset igen – och får till och med utföra en jumbotron-dans.
Han som sköter PA:t har dock inte förstånd att spela Byrds ”Mr Spaceman”.
Eller ens Napoleon XIV:s ”They’re coming to take me away”…
* * *
Jag tror aldrig jag sett förlorande spelare försvinna snabbare än löven gör efter den här matchen.
Det går påfallande fort inne hos Bäckis, men likafullt är det närapå soprent när jag snubblar in hos gästerna.
Det är bara lille Phil Kessel som går omkring och ser förvirrad ut i korridoren utanför.
Synd, hade varit kul att hälsa på både Monstret och närkingen
* * *
Well, Jon – you’re about to see, eller hur?
Bäckis kommer att få en och annan minuts istid av Bengt-Åke i OS.
* * *
Det är några tappra kanadicker som försöker få igång en ”Let’s go, Leafs”-ramsa i början av tredje.
Det får man beundra.
* * *
Efter femte målet zoomar de in tre glada gossar i Tre kronor-tröjor på läktarna.
De utför en ostadig segerdans, med förment mjuka höfter ölflaskor i nävarna.
Ah, landsmän – de är alltid för rara.
* * *
Det var kanske inte på det viset jag hade hoppats att få se Colton.
Sån där enfaldigt brukar han inte uppföra sig.
Det är desto härligare att se med vilket dödsförakt Shaone Morrison – mannen som stavar sitt namn konstigare än alla andra – slänger sig på tungviktaren efter den osnygga crosscheckingen på Green.
* * *
Som om vi inte har skador nog på våra OS-spelare håller Bäckis på att bli knockad efter en intervju i omklädningrsumskalabaliken.
En kameraman med tajt deadline – får vi anta – vänder sig hastigt om och är millimetrar från att träffa svensken i pallet.
– Ah, va fan håller han på med, säger Nick på vackraste Valbo-mål.
* * *
Snacka om att Chicago och San Jose ryckt i toppen av västra tabellen.
Det är ju nio poäng ner till de närmaste konkurrenterna.
Det känns inte direkt stöddigt att påstå att de är klara för slutspel nu.
* * *
– Hur tycker du att er power kill fungerade idag, frågar en ung kvinnlig reporter som uppenbarligen inte varit med alltför länge.
Bäckis tittar upp, kan inte låta bli att le och säger sedan, så vänligt han kan.
– Jo, vår PENALTY kill var riktigt bra.
Rätt så skoj.
* * *
K-nuble, K-nuble, K-nuble.
Jag var tvungen att få säga det några gånger till.
Det låter nästan som när min israeliska vän Alon försöker säga ett fult svenskt ord jag lärt honom.
* * *
Själv försöker jag fråga Bäckis om de där movsen före fjärde målet, men han bara skruvar på sig.
– Äh, jag vet inte riktigt vad jag gjorde, säger han.
* * *
Ändå sedan Rob #4 nämnde det där med Old Ebbitt har jag varit sugen på en liten stänkare.
Nu är det dags.
Där ska jag sitta och tänka på vilken magisk match vi kan få se på söndag eftermiddag, när Hanson Brothers kommer till stan.
Vi hörs då.
